LEDARE
I samband med valet 2006 gjordes en väljarundersökning om hur mycket de som röstade visste om de olika partierna och dess företrädare. Resultatet var minst sagt nedslående.
De tillfrågade fick svara ja eller nej på påståendet: ”Under mandatperioden 2002-2006 har vi i Sverige haft en socialdemokratisk enpartiregering.” 45 procent hade rätt svar på frågan, det vill säga ”ja”. Övriga, alltså de flesta, svarade att de inte visste eller att påståendet var felaktigt.
Bakom undersökningen stod valforskarna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson vid Göteborgs universitet, där man jobbat med valforskning sedan 1950-talet, och de rapporterar om kunnigheten hos väljarna om vad de röstar på har blivit sämre genom åren. Jag har letat efter uppföljande undersökningar från valet 2010 men inte hittat någon.
När undersökningen presenterades fick det debattören Marie Söderqvist att skriva detta i Expressen (januari 2008): ” Allvarligt talat: ska vi ha allmän rösträtt? Jag vill inte att människor som inte vet vad de röstar på ska bestämma vem som ska styra landet. Borde inte minimikravet på den som tillåts gå och lägga sin röst på regeringen vara att vederbörande faktiskt vet vem som styr landet?”.
För detta fick hon självklart ta emot en hel del kritik. På tre illröda sekunder var det nån som förvanskat hennes ord och framställt det som att hon ansåg att bara välutbildade skulle få rösta.
Även om inget officiellt resultat finns sedan 2006 (?) så finns det mer ovetenskapliga undersökningar som visar att det står ganska illa till med allmänbildningen i vårt land.
När tv-programmet ”Skavlan” i januari förra året visade bilder på Stefan Löfven för mannen och kvinnan på gatan hade de flesta inte hade en aning om vem det var. Han hade då varit Socialdemokraternas ordförande i ungefär ett år och tillsatts under extrem mediebevakning.
Det kanske säger lite om en avgörande del i svenska folkets allmänbildning. Allt färre följer traditionella medier, framför allt papperstidningen där man får en överblick och sammanfattning av det som hänt och händer.
Många hävdar att pappret är passé just för att det redovisar gårdagens nyheter men det ger också läsaren en bättre förutsättning att hålla sig brett uppdaterad.
Nätet är oslagbart för det som händer nu men skapar motsatsen till helhet och sammanhang.
Frågan är vad som händer med demokratin på sikt när fler och fler slutar att följa nyhetsflödet på ett översiktligt sätt. När man kan följa vissa sidor och anpassa flödet helt efter sina egna behov, vilket gör att man missar andra perspektiv och händelser som ligger utanför det egna flödet.
Kommer vi in på politiken och åsikter i allmänhet är risken ännu större att man får tunnelseende genom att sätta tilltron till sajter och bloggar som mest tycker som en själv.
Hur man konsumerar nyheter är helt och hållet oväsentligt.
Men att påstå att papperstidningens död bara handlar om nostalgi och att nätet ger oss fler perspektiv, är inte en allenarådande sanning.