I torsdags fick Centerledaren Annie Lööf snittbetyget 2,17 i en förtroendemätning från Demoskop. Jag är kanske inte rätt person att skriva om det, för jag hade nog gett henne en 4:a. Visst blir det lite minus för bristen på erfarenhet, för att hon gått vilse i ett par frågor och för att Näringsdepartementet betalat fakturor som rätteligen borde ha gått till Centerpartiet. Men jag tycker inte att man kan påstå att just Annie Löf skulle stå för vidlyftig användning av skattebetalarnas pengar. Och framförallt representerar hon en politisk vision som får mig att önska att det ska gå bra för henne och för partiet.
Eva Nypelius uttalade i går sitt förtroende för partiledaren i Radio Gotland. Och det vore nog oklokt av Centerpartiet att försöka sig på någon snabblösning. Partiets problem har byggs upp under decennier och ska man hitta en ny tydlig identitet för det gamla Bondeförbundet kan man inte byta partiledare på grund av minsta motgång. Man måste våga låta det ta tid. Vilket givetvis är nervöst i närheten av fyraprocentsspärren.
I dagens opinionsläge är det viktigare än någonsin att allianspartierna ger varandra stöd och demonstrerar solidaritet. För Centerpartiet och Annie Lööf innebär detta, bland annat, att de andra partierna naturligtvis ska hörsamma Annie Lööfs kallelse till alliansmöte i Maramö utanför Värnamo - centerledarens hembygd.
Det framstår helt enkelt som både grinigt och ovänligt när en utsträckt hand lämnas hängande. Som om de andra allianspartierna vill att Annie Lööf ska se lite fånig ut. Ska det vara en bestraffning för att inbjudan inte var tillräckligt sanktionerad i förväg? Jag vet inte. Men alliansens partier har inte råd att behandla varandra med sådan småaktighet och snålhet.