LIBERAL KOMMENTAR
Med en dåres envishet har Fredrik Reinfeldt upprepat kravet att Stefan Löfven och Socialdemokraterna måste presentera ett regeringsalternativ. SCB:s partisympatiundersökning, som publicerades på tisdagen, skulle kunna ses som Löfvens svar.
I mätningen, som innehåller få statistiskt säkerställda förändringar sedan i november, får Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet 50,5 procent, vilket kan jämföras med Alliansens 40,7. Om siffrorna var ett valresultat skulle det rödgröna försprånget bli ännu större med tanke på att Kristdemokraterna även i SCB:s mätning hamnar under riksdagsspärren.
Självklart kommer Socialdemokraterna att skåla i champagne. Och säkert kommer det att ätas tårta hos både Centern och Kristdemokraterna, vars siffror i SCB-mätningen inte är fullt så dåliga som i flera andra mätningar. Samtidigt bör man förstås komma ihåg att en opinionsmätning som publiceras så här lång tid före valet säger väldigt lite om vad som kommer att hända den 14 september nästa år.
Ändå pekar SCB-mätningen på ett antal utmaningar som partierna måste förhålla sig till när supervalåret – med val till Europaparlamentet i maj och riksdag, kommuner och landsting i september – närmar sig. Allra tydligast blir Alliansens svaghet, och det handlar inte bara om att både C och KD riskerar att åka ur riksdagen.
Moderaternas statistiskt säkerställda nedgång på 1,2 procentenheter sedan i november är förstås ingen rolig läsning för de moderata strategerna. Men ännu besvärligare blir situationen för M och Alliansen när man detaljstuderar siffrorna.
I Stockholms stad, som M tidigare dominerat, blöder partiet väljare och gapet till S håller sakta på att krympa ihop. I östra Mellansverige och bland TCO-medlemmar är de rödgröna nu i majoritet. Betydelsen av detta ska inte underskattas. Dels rör det sig om mycket stora väljargrupper, dels är TCO-medlemmar en väljargrupp som rör sig över blockgränsen och som i de senaste valen i hög grad bidragit till Alliansens segrar.
Symboliskt lika laddat för det självutnämnda ”nya arbetarpartiet” är även att S för första gången sedan valet 2010 är större än M bland väljare med sysselsättning.
Alliansens svaghet borde inte komma som en överraskning för någon. Länge hölls stödet uppe av finanskrisen och oron i eurozonen. Men förr eller senare var det givet att väljarna skulle börja efterfråga något mer än ekonomisk stabilitet. Det som förvånar är att så få inom Alliansen, inklusive statsministern, verkar ta situationen på allvar.
Allianspartierna måste ge ett svar på varför man förtjänar ett förnyat förtroende. Att man är det enda realistiska regeringsalternativet, duger inte. Ingen tror på det längre.