Lagom till jul meddelades att bröllopet mellan prinsessan Madeleine och Chris O'Neill äger rum 8 juni. Kungafamiljen, det gamla maktcentrumet som blivit enbart representativt, tycks bilda stabila allianser som ska trygga nästa generation.
Hur är det med alliansen som har den verkliga makten? För åtta år sedan hade väljarna inte stort förtroende för borgerlighetens förmåga att hålla sams och regera. Alliansen, baserad på en stor värdegemenskap, var det skräddarsydda svaret på den frågan. Borgerligheten har vunnit två riksdagsval i rad, i båda fallen genom att hämta upp stora underlägen. Alliansen har brutit förbannelsen.
Det innebär inte att alliansen är ohotad. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har svårt att finna sina roller. För tillfället är det främst Centerpartiet som våndas inför usla opinionssiffror och intern tumult och missnöje. Den unga partiledaren Annie Lööf tycks ha fastnat i en negativ spiral där varje nyhet och utspel tas emot med en negativ spinn som bara tycks accelerera processen.
Det börjar bli svårt att se hur hon ska ta sig ur situationen genom aktiva insatser. Kanske är det lugn Centerpartiet behöver, snarare än panik.
En sak som skulle kunna ge alliansen lugn vore en valallians som garanterar att ingen ramlar under spärren till riksdagen 2014. Men av någon obegriplig anledning så verkar det inte gå att väcka liv i den frågan. Alliansen vill gå till val som fyra olika partier. Det är en riskabel envishet.
På Gotland är alliansen redan till hälften upplöst. Kristdemokraterna föll ur fullmäktige 2010 och för sedan dess något av en skuggtillvaro. Och i veckan som gick var det något överraskande Folkpartiet som meddelade att man inte kommer att medverka i någon öallians i nästa val.
Är det ett stort problem? Det beror på. Men det verkar ju inte som om Folkpartiets utbrytning beror på någon önskan att bryta sig ur borgerligheten och kasta sig in i något samarbete som bryter blockgränsen. Folkpartiet har inte plötsligt blivit rödgrönt, eller ens ljusrosa.
I hög utsträckning var alliansen ett svar på ett problem som borgerligheten hade på riksplanet. I kommunerna var och är situationen helt annorlunda. På Gotland är jag inte ens säker på att alliansen får borgerligheten att framstå som mer regeringsförmögen än den var före alliansens bildades.
Hur ska Moderaterna och Centern nu vårda resterna av alliansen på Gotland? Det beror också på. Om man tror sig om att gemensamt kunna formera ett slagkraftigt och sammanhållet alternativ till den plågade rödgröna majoriteten, då finns det all anledning att hålla ihop och samverka.
Men om det inte går att hålla ihop ett sådant resonemangsäktenskap så tror jag inte att en skilsmässa vore en katastrof. Som läget är så kan de borgerliga partierna göra en bra valrörelse på Gotland 2014, även om de gör det var för sig.