Centerpartistiska Gotlänningens huvudledare i GT i tisdags var en vådlig kullerbytta. Eva Bofride måste ha förlagt läsglasögonen innan hon kommenterade en insändare av moderaterna Gustaf Hoffstedt, Lena Celion och Stefan Wramner. De tre uttryckte tacksamhet för allianssamarbetet, men Bofride fick det till att de KRÄVDE tacksamhet. Vilket fick hela angreppet att framstå som oprovocerat.
Men oavsett förutsättningarna så är det ändå oroande när varma känslor svalnar. Går avkylningen snabbt uppstår lätt sprickor som kan bli svåra att reparera.
För att ett samarbete i längden ska fungera så krävs det mer än värdegemenskap. Alla inblandade parter måste känna att de vinner på samarbetet.
Jag tror att de flesta håller med om att allianssamarbetet har varit mycket positivt för borgerligheten som helhet. Åtta års regeringsinnehav säger mycket. Men tre borgerliga partier kan på goda grunder ifrågasätta om samarbetet tjänar just deras rörelser i det långa loppet. Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna får del av alliansens framgångar, men har samtidigt svårt att locka egna väljare.
Något måste göras. Lojaliteten mot alliansen kommer naturligtvis inte att vara in i döden, oavsett om det gemensamma projektet är framgångsrikt.
På riksplanet tycker jag att det finns ett uppenbart vägval. En fullödig valallians - där alliansen räknas som ett parti men möter väljarna med fyra olika profiler - kan ge framförallt Kristdemokraterna och Centerpartiet den trygghet (och därmed paradoxalt nog den frihet) de behöver för att vända opinionen, utan att de behöver riskera att utraderas i valet år 2014.
På lokalplanet är det svårare. Relationerna mellan allianspartierna förmörkas av den interna dragkampen efter förlustvalet 2010. Partier som tidigare ansett sig styvmoderligt behandlade av Centerpartiet såg sin chans när C inte längre var största borgerliga parti. I slagsmålet om smulorna gav man igen för gammal ost och Moderaterna lyckades, med stöd av Folkpartiet, erövra oppositionsrådsposten. I utbyte fick Folkpartiet extra tilldelning vid andra tillsättningar.
Det var inte den bästa starten på framtida samarbete och det verkar som om såren inte har läkt sedan dess.
Om trenden håller i sig kommer det att bli maktskifte på ön 2014. Igen. Den rödgröna koalitionens insatser hittills talar absolut inte för att trenden kommer att brytas.
Hur ska allianspartierna på Gotland möta väljarna i valrörelsen och hur vill man att samarbetet ska fungera under nästa mandatperiod?
Jag är övertygad om att det vore bäst med ett gemensamt regeringsalternativ. Men bara om förutsättningarna finns. Ett motvilligt resonemangsparti är inte äkta kärlek. Hur står det till med känslorna?