Alliansen glömmer statens begränsning
Foto: S…REN ANDERSSON
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Inom borgerligheten brukar man, med rätta, anse att den offentliga makten varken kan eller bör vara närvarande i varje del av medborgarnas liv. Därför är det anmärkningsvärt att alliansen nu lägger sig närmare en ideologi som påminner om vad man inom den amerikanska högern kallar "big-government conservatism". Det vill säga tanken om att staten har en skyldighet att rycka in och ställa livet till rätta när människorna inte tycks klara sig själva eller brister moraliskt i regeringens ögon. Inte minst för moderaterna, vars tidigare paroll var just "kan själv", innebär det en betydande filosofisk förändring.
Inte bara när det gäller att utradera fenomenet självmord förordar regeringen en mer aktivistisk politik, utan också när det kommer till att förhindra rökning och alkoholmissbruk samt att främja bättre kostvanor och mer fysisk aktivitet. Maria Larsson vill exempelvis plöja ned över tjugo miljoner kronor om året i antirökkampanjer och "utveckla manualer" för att lära medborgarna om hur de kan röra på sig. På så sätt ska folket bli både friskare och gladare, som ministern förklarade i en Aktuellt-sändning i förra veckan.
För att lyckas med ambitionen att dramatiskt förbättra folkhälsan vill regeringen också ta hjälp av det civila samhället och dess breda flora av ideella organisationer. Det sker bäst, menar man, genom att vrida på den statliga bidragskranen.
Detta ligger helt i linje med den amerikanska Bushadministrationens experiment med offentligt stöd till civila grupper som bland annat arbetar med att motverka fattigdom. Vilket naturligtvis riskerar att förbyta idealism och omtanke i bidragsberoende och systemsmart tänkande.
Är det verkligen rimligt att en borgerlig regering ställer upp som mål att med full kraft bryta sig in i människors privatliv och dessutom låta staten kolonisera civilsamhället? Inte bara Maria Larsson, utan alliansen i allmänhet bör fundera mycket noga över detta.
Det är förvisso bra att regeringen bryr sig om hur vi mår och vad som händer med oss, eftersom det också påverkar samhället i stort. Men någonstans måste gränsen gå. Och den nya folkhälsopolitiken tar detta alldeles för långt. Alliansen bör nu försöka hitta tillbaka till inställningen att staten, precis som vi människor, har sina begränsningar. Och att det är ganska bra.