Markägarna försöker allt oftare skylta till sig en större privat sfär, där allmänheten inte ska få tillträde. Skyltar som förvägrar andra människor rättigheter som de egentligen har. Och ibland kan bortsjasningen bli mer personlig och direkt. Det skrev GA om på nyhetsplats i går.
Det skapar ju inte direkt någon förtrolig och vänskaplig stämning i ett samhälle, när markägare försöker bluffa och buffla till sig rättigheter de egentligen inte har. När de egenmäktigt tar sig friheter som kränker andras rättigheter.
Jag kommer att tänka på Jerome K. Jeromes oerhört roliga bok Tre män i en båt (1889) som, bland alla anekdoter, handlar om en båttur på Themsen. I denna bok retar sig de tre männen på markägarnas fasoner – att sätta upp förbudsskyltar och på alla möjliga andra sätt försöka hålla besökare borta från sin marker. Han skriver:
De fall däremot, då strandägarna verkligen äro att tadla, böra påpekas. Deras egennytta växer nämligen med varje år. Om dessa personer hade fria händer skulle de avstänga Themson helt och hållet. De göra det redan nu utefter de mindre tillflödena och uppdämningarna. De driva pålar ned i flodbädden, de spänna kedjor från strand till strand och de spika upp offentliga anslagstavlor på varje träd. Åsynen av dessa anslagstavlor uppväcker alla onda drifter hos mig. Jag känner mig frestad att riva ned dem allesammans och slå dem i huvudet på den person, som låtit sätta upp dem, tills jag hamrat livet ur honom; varpå jag skulle gräva ned honom och sätta upp anslagstavlan som en vård på hans grav.
Jag yppade dessa mina känslor för Harris, och han sade, att hos honom voro de ännu intensivare. Han kände ej endast ett behov att slå ihjäl den man som låtit uppspika tavlorna, utan han hade lust att dräpa hela hans familj jämte alla hans släktingar och vänner och sedan bränna hans hus. Detta var nästan att gå för långt, och jag meddelade Harris min åsikt, men han svarade:
– Visst inte, det skulle inte vara mer än rätt åt dem, och jag skulle till och med gå och sjunga lustiga visor på ruinerna.
Till sådana ytterligheter ska väl denna intressestrid inte behöva gå. Men vad kan man göra?
Jag vill ju inte begränsa markägarnas rättigheter. De är redan rätt beskurna och jag tycker det blir absurt när exempelvis kommersiell verksamhet bedrivs under allemansrättens hägn, utan att markägaren överhuvudtaget får del av intäkten eller kan skydda sin egendom.
Men jag vill ju inte heller att markägare, beväpnade med fräckhet och felaktiga förbudsskyltar, på egen hand försöker utöka sina egna rättigheter och begränsa allmänhetens.
Eftersom gränsen mellan markägarens och allmänhetens rättigheter faktiskt är ganska suddig är det nog dock svårt att helt undvika revirstrider. Men många oklarheter kan nog ändå undanröjas med utbildning. Ska vi har vår allemansrätt så måste vi se till att alla också är hyggligt insatta i vad den innebär, vilket borde kunna förhindra de värsta försöken till egenmäktighet både från markägare och från besökare. Lyckas man dessutom inpränta vikten av att visa varandra ett minimum av respekt, ja då borde de verkliga konflikterna bli små och sällsynta.