Jag föddes i mitten av 60-talet och växte upp i ett Sverige där det politiska landskapet tycktes förstenat. Det fanns fem riksdagspartier och de hade varit med länge. Fyraprocentsspärren tycktes fylla sitt syfte och höll nykomlingar ute. Socialdemokraterna var DET statsbärande partiet, de borgerliga partierna besegrade sig själva och det verkade som ingenting någonsin kunde bli annorlunda.
Men sedan 80-talet har partipolitiken varit betydligt mer turbulent. Miljöpartiet tog sin in i riksdagen, försvann igen men tog sig tillbaka. Nu är partiet med marginal det tredje största i opinionsmätningarna. Kristdemokraterna tog sig in och stannade kvar, Ny demokrati fick drag under galoscherna, men upplöstes i intet inför våra ögon. I valet 2010 tog sig Sverigedemokraterna in i riskdagen. Men en enad borgerlig allians fick också tillräckligt stort stöd för att fortsätta regera.
Partipolitiken har genomgått stora förändringar. Fler än dem jag räknade upp.
Ändå talar man om Socialdemokraternas utveckling - från statsbärande 45-procentsparti till dagens bittra 25-procentsparti - som om det vore en tillfällig formsvacka. Som om det finns ett territorium i det politiska landskapet som rätteligen tillhör Socialdemokraterna och som de snabbt kan återbesätta om de bara skärper sig.
Jag tror inte att det är så. Jo, visst har partiet större potential än vad det lever upp till i dag. Men partiet har inte lika stor auktoritet som förr och har inte samma självklara makt över samhällsdebatten. Det finns inte lika många som förr som känner tillhörighet till Socialdemokraterna och för varje år blir de färre och färre.
Därmed kämpar Socialdemokraterna numera på ungefär samma arena som alla andra partier, om väljare som är beredda att byta både parti och block beroende på vem de för tillfället har förtroende för eller förhoppningar om.
Det finns inga väljare som "egentligen är Socialdemokrater" som för tillfället har kidnappats av andra partier.
Därmed har Socialdemokraterna en "nedåtrisk" som mer och mer liknar andra partiers. Centerpartiet fick drygt 25 procent av rösterna i valet 1973 och drygt 24 procent 1976. I dag hovrar partiet mellan fem och sex procent.
Socialdemokraternas lägstanivå ligger säkert inte så lågt. Än. Men jag tror att dagens 25-procentsparti kan vara ett 35-procentsparti i morgon. Eller ett 15-procentsparti.
Kommer Stefan Löfven att lyckas eller misslyckas med att förvalta Socialdemokraternas krympande potential? Jag vet inte. Han har egenskaper som talar för honom. Han har varit en pragmatisk fackförbundsordförande som bejakat arbetstagarnas och arbetsgivarnas gemensamma intressen. Och han kan nog bryta med bilden av Socialdemokraterna som ett bidragsfokuserat parti och hitta en S-märkt arbetslinje.
Men samtidigt förkroppsligar ju Löfven den traditionella arbetarrörelsen som hamnat i otakt med tidsandan och samhällsutvecklingen. Han är en del av den historia och tradition som medlemmarna nostalgiskt blickar tillbaka på. En del av den längtan och strävan som fört partiet åt fel håll och ner till dagens historiskt låga väljarstöd.