8,5 procent av samtliga fullmäktigeledamöter i Sverige har utsatts för hot de senaste tolv månaderna. Mest hotade är sverigedemokrater, 35 procent av de tillfrågade i detta parti. Aggression och tillmälen är de vanligaste formerna av hot, följt av hot via brev, e-post eller telefon.
Detta framkommer av undersökningen "Politik på hemmaplan - tiotusen fullmäktigeledamöter tycker om politik och demokrati" av Mikael Gilijam, David Karlsson och Anders Sundell vid Göteborgs universitet.
I går kunde vi läsa om fem gotländska politiker i GT. Gotländska politiker som utsatts för hot av olika slag den senaste tiden.
Det finns uppenbarligen människor som anser att politiker ska tåla vad som helst. Hur mycket allvar som ligger bakom hoten får man sällan eller aldrig veta.
Däremot vet vi att vi högt uppsatta politiker i Sverige har mördats på allmän plats.
Att veta vilka som tänker göra allvar av sina hot och vilka som bara vill få ur sig sin ilska och besvikelse är förstås omöjligt. Men bortsett från att de flesta hot kanske inte är allvarligt menade är det oerhört viktigt att de anmäls och tas på allvar.
I GT:s artikel tas den ibland mycket hätska debatten på helagotland.se upp som exempel på forum där stämningen kan piskas upp och politikerföraktet växa. Det är tråkigt när den viktiga funktionen att kunna kommentera och ifrågasätta det som skrivs i våra tidningar, används för att sprida myter och för att driva personliga vendettor.
Värre är att dessa inlägg påverkar allmänheten, oss alla, oavsett om vi håller med eller inte. Det är ytterst få som skriver dessa inlägg, men långt fler som läser och påverkas. De som bemöter de värsta tokigheterna brukar tröttna efter ett tag och till slut är det bara de mest hängivna konspirationsteoretikerna kvar som hörs.
Acceptansen blir större för ett aggressivt tonläge och självklart kan några människor ha svårare än andra med gränsdragningen.
Det är dock inte bara anonyma debattörer som bidrar till att elda människors aggressioner mot politiker. I valrörelsen pågick en sofistikerad kampanj för att måla upp framför allt två centerpartistiska politiker som personligt ansvariga för två problemfyllda frågor: lasarettets ekonomi och p-avgifterna i Visby.
Dessutom anklagades centerpartister i miljö- och hälsoskyddsnämnden i höstas för att missbruka sin ställning för att skydda centerns ordförande på Gotland.
Självklart bidrar sådana politiska och populistiska grepp till att politikerföraktet får näring, för politiker av alla färger.
Att hålla en sansad ton i debatten och inte måla ut sina motståndare som skurkar borde vara en självklarhet men är det inte för alla.