Åkesson borde tacka Nobelstiftelsen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tänk om Jimmie Åkesson skulle sitta där i Blå hallen bland gräddan av etablissemanget och skåla med utländska gäster. Det vore svårsmält för partiets kärntrupper som gillar sin företrädares image av att vara ständigt hunsad och motarbetad. Inte ens en folkdräkt bland frackarna hade räddat den föreställningen.
Fast tänk tanken att Åkesson faktiskt fått en inbjudan till Nobelfesten. Vad hade han gjort då? Stannat hemma och skyllt på att ha ätit en dålig kebab?
Hur svårt det kan vara att bryta etiketten med populistisk finess blev SD-ledaren varse efter att ha vänt kungen ryggen i Storkyrkan under riksmötets öppnande. Att inte gå på Nobelfesten skulle lätt kunna tolkas som att han dissade kungen igen.
Alla populistiska partier dras med dilemmat att vårda utanförskapet samtidigt som de strävar efter inflytande. Det senare kräver en organisation och formaliserad maktutövning, vilket är att balansera farligt nära det etablissemang som man lever på att smutskasta.
Är man väl respresenterad i beslutande församlingar gäller det att vara skicklig på att förvalta utanförskapet för att samtidigt kunna lämna egna avtryck i besluten.
Ännu är det för tidigt att veta hur Sverigedemokraterna kommer att klara av denna balansgång på riksplanet. Men hittills imponerar de inte. I riksdagens utskott verkar de för det mesta göra sig omöjliga och ointressanta på samma gång. Att partiet presenterat en egen skuggbudget möttes av en stor och samfälld gäspning.
Framgång eller inte i den populistiska saken beror så klart också på hur partiet av det här snittet bemöts av det offentliga Sverige och i samhället i stort. Men här är det viktigt att göra skillnad på storheterna. Att det fördes en debatt om huruvida Sverigedemokraterna borde få utskottsplatser i riksdagen är till exempel under all kritik.
Att inte ge dem det hade varit att strunta i valresultatet och gett partiet en skjuts av missriktade sympatier.
Men att inte bli bjuden till en prestigefull fest av en privat om än väldigt officiös stiftelse är en helt annan sak.
Vill inte Nobelstiftelsen ha Jimmie Åkesson på festen är det inget att bråka om.
Att inkludera Sverigedemokraterna i alla offentliga sammanhang som de annars skulle kunna använda för att spela ut martyrkortet vore helt hopplöst.
Att Nobelstiftelsens vd Michael Sohlman nog snarare gjort Jimmie Åkesson en tjänst må väl vara hänt.