Aids en kronisk katastrof
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För människor som drabbas är detta svårt nog, men bara i Sydafrika dör varje år 300 000 vuxna och barn av hiv/aids eller aids-relaterade sjukdomar. Kyrkogårdarna växer i takt med katastrofen som gärna glöms av.
Ett lidande utan like
I Afrika pågår ett lidande utan like. Ett lidande alla borde sträcka ut handen till. Barn ser sina föräldrar dö varje dag. Samma barn ser de släktingar som övertar ansvaret för dem, dö varje dag. Nära.Tätt intill. Barn begraver själva sina nära och kära. Skyfflar jord över de sista människor de har någon relation till. Ingen finns där längre för mat, skydd eller skolavgifter.
Idag är en halv miljon barn under femton år infekterade. 90 procent av dessa barn finns i Afrika. År 2003 och 2004 dog en halv miljon barn varje år i aidsrelaterade sjukdomar. Samtidigt smittades upptill 750 000 barn varje år.
Inget varningssystem i världen har kunnat hjälpa dessa barn. Trots all kunskap om smittskydd. Ingen genomtänkt plan finns för barn. Bromsmediciner, om man händelsevis skulle komma över sådana, är inte avpassade för barn.
Det finns ännu inga instrument för att diagnostisera barn under 18 månader. En överväldigande majoritet av dessa barn har ingen möjlighet att få någon form av behandling över huvudtaget.
Medelåldern i Sydafrika har sjunkit från 68 år till 42. En nyfödd i Uganda kan inte hoppas på att få leva längre än till 46 års ålder medan ett barn i Norge har ett livslångt leverne till 79 att se fram emot.
För många afrikaner blir insamlingarna till Sunaminoffren över världen till ren och skär ironi. Australiensare har frivilligt givit miljarder. Svenskar har varit minst lika duktiga. För att inte tala om andra länder.
Katastrofoffren i Afrika
I gengäld svarar afrikanska tidningar med att bara redovisa katastrofoffren från Asien och Afrika. Döda i Europa räknas inte. Existerar inte i faktatabellerna. Att bitterhet och besvikelse infinner sig hos en redan hårt drabbad kontinent är, kan man tycka, förståeligt.
Graca Machel, liksom maken Nelson Mandela försöker förgäves göra sig hörda för Afrikas barn. På samma sätt som det blir stora tomrum i familjer, skolor och på arbetsplatser i Sverige vid en katastrof som Sunamin, uppstår ständiga tomrum i vardagen i de afrikanska länderna.
Hiv/aids dränerar arbetsmarknad på kompetent personal, offentlig sektor på sjukvårdspersonal likaväl som lärare. Släkter förlorar farmödrar, fäder, mödrar, systrar, bröder. Småbarn. Familjebilden ändras drastiskt varje dag, när 600 personer om dagen dör och det bara i Sydafrika.
När inbördeskriget i Rwanda bröt ut strömmade genom tv-nyheterna brutala bilder på floder fyllda av lik in i våra vardagsrum. Den död som pågår i Afrika fastnar inte på näthinnan på samma sätt. Men mängden av döda är långt större och lidandet oavbrutet.
Jag fick ett mail i veckan från Gracious Shiri, sekreterare på Forum Syds biståndskontor i Zimbabwe. Hon har sedan år 2001 förlorat två bröder, en svåger, ett syskonbarn och ett antal släktingar stora och små.
Hiv/aids dödar varje dag
Ärligt talat är det omöjligt att hålla räkning på alla begravningar hon skrivit om de sista åren. Hon skriver att hiv/aids nu når sin topp och skördemaskinen går fram dag och natt i hennes omgivning.
I fjol beslöt Thabo Mbeki att efter många och hårda debatter att ge 53 000 civilanställda i Sydafrika möjlighet till bromsmediciner. Sjuksköterskor, brandmän, poliser, grupper som är nödvändiga för infrastrukturen i varje samhälle. 23 000 aidssjuka i dessa grupper har till dags dato fått tillgång till bromsmediciner och därmed också möjlighet till ett längre och drägligare liv.
Men det är en droppe i havet. Vad skall till för att människor i sin givmildhet inte skall glömma bort kroniska katastrofer?
Vad skall till för att givmildheten skall sträcka sig till världens alla barn.
Hur länge skall Afrikas barn och deras liv anses mindre värda?