Miljö- och hälsoskyddsnämndens ordförande Harriet Lihnell (MP) var i gårdagens GA bekymrad över att nämnden inte kan stoppa Gotland Exploration AB:s planer på att borra efter olja.
— Det är frustrerande med sådana här ärenden. Vi vill inte ha sån här verksamhet på Gotland. Men vi kan ändå inte göra något och har inte muskler för det.
Det är inte Region Gotlands brist på inflytande som bekymrar mig. Jag tycker inte att kommuner ska ha vetorätt mot vad medborgare och företag gör inom kommunens gränser
Jag är heller inte principiell motståndare till prospektering och utvinning av olja på Gotland. Jag tycker det vore hyckleri, när jag kör en bensindriven bil och reser till fastlandet med färjor som bränner hundratusentals liter per dag.
Däremot blir jag upprörd när jag tänker på hur markägarna berövas sina rättigheter. Det finns inga lagliga möjligheter att värna sig, om det visar sig att någon vill exploatera en fyndighet. Allting under markytan är socialiserat och staten har tillskansat sig rätten att bestämma vem som ska få leta efter och utvinna tillgångar som olja och mineraler.
Den statliga myndigheten Bergsstaten beskriver rättsläget:
”När ett tillstånd beviljats enligt minerallagen inskränks fastighetsägarens rådighet mer eller mindre över sin fastighet under den tid och på det sätt som står i tillståndet.”
Detta är en sedan länge etablerad rättspraxis. Men den etablerades i en tid då kungen var enväldig och man kunde få dödsstraff för att olovligen fälla en ek som kunde behövas i Kronans skeppsbyggen.
http://tinyurl.com/ekstraff
När minerallagen förändras för sisådär 20 år sedan, då skedde det på ett sätt som skulle underlätta exploatering genom att ytterligare begränsa markägarens rättigheter.
Äganderätten är på många sätt det bästa skyddet mot rovdrift och kortsiktighet. Ändå har den reducerats till ett rundningsmärke i minerallagen.
Det är en väsentlig skillnad mellan oljeprospektörerna och stenindustrins företrädare. Kalken faller inte under minerallagens regler. Företaget, exempelvis Nordkalk, måste faktiskt äga den mark där man vill bryta. Det är ju många som av olika skäl inte vill vara granne med ett kalkbrott. Men du riskerar åtminstone inte att stenindustrins maskiner rullar in för att "skörda" under dina fötter.