Våra två duktiga ledarskribenter, Ulla Pettersson och Eva Bofride, skriver i fredagstidningen 15 augusti om demokratin. Den ena talar om demokratin som en slags förädlad kamp om den politiska makten, den andra om det demokratiska spelet som ett slags pajkastning. Frågan som uppstår är om Ulla presenterar en slags idealbild och Eva en nidbild. Är Ulla naiv och Eva cynisk?
Kanske ingetdera, kanske har de båda rätt att hävda sin ståndpunkt. Vi vill så gärna se en valrörelse som ”en fortbildningskampanj”. Och vi är alla så väl medvetna om de hopplösa begränsningar och svagheter som våra politiker redovisar i sin maktkamp; vi önskar att de ska ”sluta kasta skit på varandra”.
Hur kan demokratin beskrivas, dess tillkortakommande mot marknad och media? De demokratiska idealen gäller i teorin, i verkligheten ser det annorlunda ut. Varför? Dennis Rawls, en amerikansk filosof, formulerade en elegant politisk teori, ett slags ideologiskt fundament för demokratin, nämligen idén om rättvisan som grund och utifrån det överenskommelsen om givna och av alla accepterade spelregler. Den som inte accepterar spelreglerna har heller ingen politisk röst bakom sin ”slöja av okunnighet”.
Vad den demokratisk-politiska diskussionen ytterst gäller är hur omfördelningen av medborgarnas inkomster och förmögenheter ska åstadkommas. Vilken rätt har stat och kommun, när de genom omfördelning ska åstadkomma rättvisa?
Robert Nozik, en annan amerikansk filosof, gav svaret: ingen rätt alls. Därmed gav han nyliberalismens svar som menade att välfärdsstaten var en ”rättskränkning”. Genom den uppfattningen öppnade han för en hårdnande politisk strid om makten. Individen ställdes i första rummet, de kollektiva insatserna genom stat och kommun måste helst elimineras. Allt samarbete måste åstadkommas genom frivilliga överenskommelser, tvånget var bannlyst. Så tvingas vi leva i en emellanåt ganska så brutal politisk–demokratisk värld där den ädla kampen så lätt blir illusion.