När jag reser med färjan är jag oftast en vuxen gotlänning i aktersalong med en personbil i "bagaget". Efter gårdagens prishöjning kostar en enkel biljett mig 525 kronor. I november i fjol betalade jag 463 kronor. För ett år sedan 418 kronor. I november 2010 var priset 383 kronor och i maj samma år 351 kronor.
Sedan maj 2010 har priset ökat med 50 procent. På mindre än två år.
För fastlänningar som inte kommer i åtnjutande av de lägre priser som gotlänningar betalar, är prishöjningarna ännu mer kännbara. De som varken bor på ön eller har ferieboende här kan dock välja att inte resa hit. Och i tilltagande grad verkar det som att det är just precis vad de inte gör.
Vi kommer bara längre och längre från vägpriser, eftersom priset på färjorna ökar mycket snabbare än bensinpriset. Om priset på bensin hade ökat lika snabbt som färjepriserna sedan 2010 så skulle bensinpriset ha varit nästan 20 kronor per liter i dag. Snittpriset under 2010 var 12 kronor och 97 öre för 95-oktanig bensin. Även om bensinpriset känns högt i dag så har det bara ökat med ungefär 20 procent sedan 2010.
Upphandlingen av trafiken efter 2017 är naturligtvis mycket viktig. Men vi kan inte nöja oss med att försöka påverka den. Biljettpriset under innevarande avtalsperiod, som förlängdes från 2015 till 2017, är ett akut problem och något måste göras. Fraktpriserna är också ett stort problem, inte minst för den för Gotland viktiga livsmedelssektorn. Vi har inte råd att bara låta den pågående utvecklingen fortgå i fem år till. Det kan bli fem år till av prisökningar i många små steg och till slut är grodan kokt.
Det är många frågor som hänger ihop med färjepriserna. Priserna påverkar exempelvis företagsklimatet och därmed arbetsmarknaden. Därmed får priserna en dubbel negativ effekt på inflyttningen till ön. Och naturligtvis en dubbel negativ effekt för oss som redan bor här, vilket tyvärr kan påverka utflyttningen.
Frågan måste upp på bordet. Pågående färjeavtal måste omförhandlas.