Jag såg bara en hötjuga i fackeltåget i fredags. Så uppåt 3 000 personer hade inte slutit upp för att bekämpa något lokalt monster. I de filmiska fackeltågen mot Frankensteins borg brukar fördelningen mellan facklor och hötjugor vara betydligt jämnare. Och jag misstänker att den tjugan jag såg tillhörde en person med mer humor än aggressioner.
Så tänkte jag i alla fall när jag stod och tittade på mötet, iförd tunna skor och tunna strumpor på stadsbons vis, medan mina fötter långsamt förvandlades till is. Säga vad man vill om skillnaderna mellan stad och land, men jag betvivlar att någon av de tillresta klätt sig lika klantigt som jag hade gjort.
Med tanke på inramningen höll initiativtagaren Gunnar Bendelin ett tal som var överraskande försonligt och humoristiskt. Därmed inte sagt att det var uddlöst och mesigt. Alls icke. Han läste upp avsnitt ur Region Gotlands strategidokument och visioner, välmenande fraser som regionen inte har förmått leva upp till. Och ställde krav på att Region Gotland ska praktisera det man predikat.
En konstruktiv attityd. Då finns det också en väg framåt där man kan uppnå större samförstånd.
Lokalpolitik är ofta en rätt otacksam sysselsättning som tar stor kraft men innebär lite av beröm och belöningar för de flesta. Men med vidlyftiga satsningar utanför kärnverksamheten och vidlyftiga löften binder de också ris för egen rygg. De förväntningar som politiken har svikit är det också politiken som har byggt upp.
Mycket tror jag kan vinnas om man återigen förmår fokusera på det viktigaste i det kommunala uppdraget. Skola, vård och omsorg.