LIBERAL KOMMENTAR
På tisdag firar Sverige 200 år av fred. Riksdagen uppmärksammar denna bragd med ett lunchseminarium och en 15 minuter lång ceremoni till minne av freden i Kiel, som slöts den 14 januari 1814. Det var då Danmark tvingades avstå Norge till Sverige, vilket la grunden för den svensk-norska unionen 1814-1905.
Även om norrmännen under några månader gjorde visst motstånd, eftersom de inte ville tillhöra Sverige, utvecklades det till en relativt oblodig konflikt och unionsupplösningen nästan hundra år senare var en fredlig historia. Således har det varit stilla på den svenska krigsfronten sedan Kielfreden, och troligtvis är det därför det är glest mellan tack- och hyllningstalen runt denna årsdag.
Till skillnad från länder med krig eller ockupation i färskt minne, är det få i Sverige som känner att frånvaron av väpnade konflikter är värd att fira. På samma sätt som vi inte går runt och känner tacksamhet för att vi har utrotat smittkoppor, en sjukdom som under årens lopp har skördat minst 300 miljoner människoliv, tar vi freden för självklar. Krig hör hemma i en annan tid, eller på en annan plats, eller på bio.
För många européer är det tvärtom. Även om antalet som kan berätta om hur det var att strida under Andra världskriget blir allt färre, finns det fortfarande några veteraner kvar i livet. Därefter kommer fotoalbumens gulnande porträtt av unga män – släktingar som aldrig återvände från slagfälten – att fungera som påminnelse om krigens fasansfulla och oundvikliga konsekvenser. Enligt författaren Erik Eriksson finns dessa bilder i så gott som alla hem i hela Europa – utom i Sverige.
Kanske är det därför vi lätt glömmer, eller inte förstår, vidden av Europeiska Unionen. Att enbart se EU som byråkratins huvudkontor eller politikens högborg är historielöst. EU är ytterst ett fredsprojekt – ett fredsprojekt som fungerar.
Hittills har inget EU-land öppnat krig mot ett annat och i dagsläget finns ingenting som tyder på att några sådana konflikter ligger och bubblar, varken i Berlin, Paris, Warszawa, Budapest eller London. Detta i ett Europa där väpnade konflikter mellan länder under årens lopp varit mer regel än undantag.
Givetvis går det inte att veta hur situationen i Europa skulle ha sett ut om EU aldrig hade bildats och EU är ingen absolut garanti för fred. Däremot är det få saker som är lika fredsskapande som gemensamma politiska och ekonomiska intressen – och det finns i princip ingenting som är så viktigt för ett lands välstånd som frånvaro av krig.
Det är något att ha i bakhuvudet när Sverige i dagarna firar 200 år av fred.