Ännu ett mycket märkligt fackligt agerande har blivit känt på Gotland. GT kunde i går berätta om hur Målarettan med rena maffiametoder försökt tvinga en liten målarfirma att teckna kollektivavtal.
Man säger i stort sett att det är strunt samma om företaget tvinga säga upp sina anställda.
Det ska först sägas att de flesta anställda vinner på att jobba under ett kollektivavtal. Det är en bra grund att stå på och kollektivavtal är inget fackligt påfund, det tecknas av både arbetsgivare och arbetstagarorganisationerna. Det är ett ömsesidigt kontrakt: så här vill vi jobba och så här ska våra relationer se ut.
Men.
För vissa små företag kan det vara förenat med stora kostnader och förbehåll som man har svårt att klara ut. För den skull brukar inte dessa småföretag strunta i sina anställda, snarare tvärtom. Man jobbar så nära varandra att det skulle vara tämligen omöjligt att behandla sina få anställda som skit.
I det här fallet är båda parter nöjda med sina relationer.
Det är trots allt frivilligt att vara med i facket. Man ska kunna välja att stå utanför. Även om det är förknippat med viss risk att bli klassad som svartfot och pestsmittad.
Det är likaså fullt lagligt att välja att inte teckna kollektivavtal. Vill de anställda ha kollektivavtal kan de lätt kräva detta genom sitt fackförbund.
I det här fallet var de anställda inte med i facket och har inte bett om fackligt bistånd.
Fackets viktiga uppgift i detta läge är att förklara alla fördelar man har som fackligt ansluten. Det är trots allt ganska mycket och borde kunna tala för sig självt, utan att facket ska behöva blanda in hot i lockropen.
De arbetsrättsliga reglerna och avtalen som styr arbetsmarknaden är en viktig del av den svenska modellen. Väl värda att både värna och hylla.
Men ett regelverk passar inte alla. Dessutom passar det som passade 1938 inte lika bra 2010.
Det är orimligt att ha samma krav på företag med hundratals anställda som de med ett par.
Det är inte detsamma som att facket ska försvagas eller de anställdas förutsättningar försämras.