LIBERAL ASPEKT
Kommunikationsstabernas roll hos svenska myndigheter ska inte vara att agera PR-firmor för ledningen eller mörka viktig information till allmänheten.
Häromveckan kunde SVT avslöja att den statliga Andra AP-fondens ledning meddelat samtliga anställda att SVT:s reportrar medvetet kan ge en “felaktig och för negativ bild” av fondens investeringar i Northvolt. Detta som motivering till VD:ns vägran att svara på frågor om de misslyckade investeringarna.
Fenomenet är inte nytt. För några år sen avbröt en kommunikatör anställd av Uppsala kommun en intervju med en av kommunens rektorer i ett reportage om vab, eftersom intervjun antogs bidra till en ofördelaktig bild av kommunens policy.
Att kommunikatörer råder statstjänstemän att undvika medial granskning på det här sättet ställer frågan på sin spets: Vem är egentligen kommunikatörens rättmätiga uppdragsgivare och vilken roll ska den fylla?
Inom ramen för ett vinstdrivande företag är frågan relativt enkel att besvara. Precis som för all annan personal är kommunikatörens roll som huvudregel att främja aktieägarnas ekonomiska avkastning. Att en kommunikatör på ett företag exempelvis ger ledningen råd om att begära frågorna i skriftlig form på förhand eller att först lämna svar på en fredagskväll (när journalisterna gått hem för helgen) för att undvika granskning, kan förefalla sniket – men kan likväl vara rationellt utifrån aktieägarnas intresse, även om försök att lägga locket på i de flesta fall bara triggar media att gräva djupare och får företaget att se mindre bra ut.
Mer komplicerat blir det när det kommer till offentlig verksamhet. Motsvarigheten till aktieägarna i det här fallet är ju medborgarna och skattebetalarna. Intresset här blir då istället transparens och tydlig kommunikation. Förekommer fel och brister vill man ju helst som skattebetalare att det ska komma fram – även när det innebär att ledningen inte framställs i bästa tänkbara ljus.
Det verkar en alltför stor andel av statliga kommunikatörer tyvärr inte förstå. Istället för att just främja öppenhet, tydlighet och transparens verkar många istället förstå uppdraget som att främja myndighetens eller kommunens varumärke – eller än värre, fungera som ledningens personliga PR-konsulter.
Hur detta fundamentala missförstånd har tillkommit kan man förstås bara spekulera i. En gissning är att svällande kommunikationsstaber på myndigheter försöker motivera sitt existensberättigande.
En ytterligare aspekt är att ledningar själva förstår uppdraget mer som att skydda statens varumärke och anseende snarare än att bistå med långsiktigt hållbar transparens. Att många ser chansen att till och med utnyttja kommunikatörerna för rent personliga syften är också en farhåga som inte kan förbises.
Oavsett är något uppenbart ruttet med myndigheternas kommunikationsarbete. Och om nu syftet har varit att skydda offentliga varumärken har strategin misslyckats kapitalt.