REPLIK
Eva Bofride skriver i sin ledare den 19/2 att vi sverigevänner skapar gemenskap genom budskapet ”De lurar oss”. Och till viss del har hon rätt. Under flera decennier har Sverigedemokraterna varnat för den situation som landet i dag befinner sig i.
Med en ofattbar utveckling av en våldsspiral där det sprängs varannan dag, skjuts och mördas på öppen gata, det gruppvåldtas, urineras i svenska ungdomars munnar, skenbegravningar och avskurna hälsenor av våra unga. Därtill kommer social- och barnbidrag till icke-svenskar, (inklusive irakiska ministrar) villaköp till afrikanska bigamister, försörjningsstöd till IS-terrorister, skattepengar till semesterresor till ”flyktingländer”, forceringar av lagar för att icke skyddsbehövande män ska få asyl i Sverige, (lagrådet fick nästan kollektiv stroke) kommuner som går på knäna sedan det statliga bidraget till ”flyktingar” försvinner efter två år.
Det kallades visst ”kompetensregn” när staten sålde in idén att arga unga manliga analfabeter som avskyr västvärldens tankegods skulle rädda vår välfärd…kanske missade man att de måste åka några varv i Stockholms tunnelbana först för att bli en naturlig och bidragande del av Sverige? Och till råga på allt vill pk-isterna att vi ska vara glada och nöjda med detta! Annars kommer den bruna färgburken fram.
Så till frågan om vi känner oss lurade? Jo, tyvärr! Några har dock varit upplysta sen länge. Själv vaknade jag upp för bara tre-fyra år sedan. Men med eftertankens kranka blekhet så vet vi nu att nedmonteringen av Sverige officiellt började 1974 då riksdagen utan (vad jag vet) större debatt antog lagen om Sveriges mångkulturella framtid. Resultatet ser vi i dag. Lurade!
Jag kan dock försäkra Eva Bofride och andra, att vi sverigedemokrater både ser, hör och läser så kallad mainstream media. Väl medvetna om partisympatierna hos dess medarbetare! Som motvikt till dessa har de så kallade alternativa medierna uppstått. Där har man möjligheten att ta del av nyheter som de förra inte tar upp.
Men även gemensamma nyheter, dock med andra vinklar. Sen blir det upp till den enskilde att väga samman sanningshalten och jämföra med den riktiga verkligheten. Tyvärr räcker inte utrymmet till att kommentera flera av Eva Bofrides punkter i en insändare, men jag får kanske möjlighet att återkomma där?