Det blir till att hålla i hatten. Vi lever min själ i en spännande tid. Hösten 2014 var minst sagt händelserik och när vi trodde att det mesta redan skett: decemberöverenskommelsen!
Jag är och förblir mycket glad och stolt över att den faktiskt kom till stånd. Att det faktiskt var möjligt att hitta varandra och därmed någon form av stabilitet i en orolig tid, där Sverigedemokraterna gör allt de kan för att obstruera och sabotera. Att det extra valet inte blev av, är inte framför allt en seger för något enskilt parti, utan för oss alla som lever och verkar i Sverige.
Allt är inte löst i och med decemberöverenskommelsen, många knepigheter återstår ännu, men utsikterna för utveckling är bättre än tidigare. Det Sverige nu behöver är jobb, utbildning och välfärd. Och framtidshopp, något många av dem jag mött de senaste åren varit helt utsvultna på. Fler i arbete, fler bostäder och en välfärd som går att lita på.
Det kan låta så enkelt. Det kommer att ta tid och kräva outsägligt mycket arbete, men det är möjligt. Sverige kan bättre än så här, om vi håller ihop och tar hand om varandra. De första stegen är redan tagna, nu gnetar vi vidare. Den ljusnande framtid är vår!
För egen del börjar det så smått att dra ihop sig. Den 1 februari tillträder jag som riksdagsledamot och saker och ting börjar så sakteliga falla på plats. Förutsättningarna för lärorikt och roligt arbete är minst sagt goda.
Som exempel: i samband med en intervju tidigare i veckan fick jag frågan om vilket utskott jag skulle sitta i. Jag visste då inte, men berättade att jag åtminstone drömmer om närings- eller arbetsmarknadsutskottet. Någon timme senare stod det klart att det faktiskt blir näringsutskottet. Så hisnande!
Arbete pågår just nu för att avsluta de flesta av de uppdrag jag har härhemma och det sker med vemod. Lokalpolitiken är fantastisk, så direkt, så levande. Alla möten, alla stora beslut i det lilla.
Det är en stadig packning av vitt skilda kunskaper jag tar med mig in i riksdagsarbetet. Tack alla ni som varit med och fyllt på!