Barnkonventionen ska göras till lag, fastslog ministrarna Margot Wallström (S), Isabella Lövin (MP) och Åsa Regnér (S) i en debattartikel (SvD 19/10). Jag håller inte med. Barnkonventionen bör inte bli svensk lag.
Jag uttrycker mig mer kategoriskt än jag egentligen anser. Det är egentligen inte möjligt att vara kategorisk i detta ämne. Frågan om barnkonventionens införlivande i svensk rätt är nämligen komplex. Mycket komplex till och med.
Det har länge funnits en stark opinion för att göra barnkonventionen till lag. Frågan har drivits envetet av olika organisationer, med Unicef i spetsen, och en majoritet av riksdagens partier stod bakom en sådan reform redan innan riksdagsvalet 2014. Den förra regeringen tillsatte därför en utredning som skulle se över frågan.
Jag tycker det är olyckligt att regeringen inte orkade vänta in resultaten av utredningen. Det finns uppenbara, goda skäl för att barnkonventionen bör få status som lag.
Barnombudsmannens utredningar från senare tid talar för detta. Övertygande argument har nyligen framförts av Louise Dane, forskare i migrationsrätt, som menar att ett införlivande skulle kunna få gynnsamma effekter i migrationssammanhang. Barnets bästa – en grundbult i barnkonventionen som redan i dag är en grundbult i svensk barnrätt – skulle få större betydelse.
Men det finns också risker. En tydlig tendens i svensk rätt under de senaste tio åren är att domstolarna successivt har stärkt rättighetsskyddet genom att ge människor rätt till upprättelse när rättigheter kränkts. Utvecklingen inleddes med en epokgörande dom från Högsta domstolen från 2005, där en person vars rätt till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen hade kränkts tilldömdes ersättning från staten. Utvecklingen har fortsatt och i år fann samma domstol att en rätt till ersättning kan uppstå även vid kränkningar av regeringsformens rättigheter. Det här är en fundamental aspekt av det moderna rättighetsskyddet i Sverige. I dag är rättigheter inte bara högtravande abstraktioner. Det är ett Davids vapen mot Goliat, när Goliat inte respekterat Davids rättigheter.
Om Barnkonventionen görs till svensk lag kommer rättighetssystemet tillföras en mängd nya rättigheter. Ska då dessa rättigheter inordnas i den utveckling som gör dem till ett effektivt remedium mot övermaktens övertramp? I så fall uppstår problem. Barnkonventionens rättigheter är annorlunda konstruerade än Europakonventionens och regeringsformens och innehåller målsättningsstadganden av slaget att ”barnets utbildning skall syfta till att […] utveckla respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt för de principer som uppställts i Förenta Nationernas stadga”.
Det är svårt att säga vad ett införlivande av barnkonventionen kan medföra för den utveckling av ett effektivt rättighetsskydd som domstolarna initierat. Poängen är att frågan bör analyseras på djupet innan paragraferna börjar skrivas. Bör barnkonventionen göras till svensk lag? Kanske. Men först en ordentlig utredning.