Vill man ta tempen på hur starkt engagemanget för yttrandefriheten verkligen är – hur den värderas på riktigt, bortom högstämda formuleringar och bredbenta ställningstaganden – är det inte i den allmänna debatten man ska leta.
Inte heller i ställningstaganden i politiska eller religiösa frågor. Inte ens i den politiska satiren. I stället bör man kolla närmare på hur vi ser på skyddet för pornografi, vuvuzelor och spam.
Vad menar jag med det? Jo, så här. Yttrandefriheten kan aldrig vara absolut. Den helt oinskränkta yttrandefriheten är en skräckfilm. Den skulle möjliggöra anstiftan till mord, spioneri och hot. Därför drar vi gränser. Hur vi ser på gränserna, moraliskt och rättsligt, åskådliggörs i hur vi ser på yttranden som är misshagliga eller stötande.
Vilks rondellhund. Förintelseförnekelse. Rasismstämplar på politiker. Då tvingas vi reflektera över hur gränserna för vad man får uttrycka dras och var de bör dras. Det kan ge upphov till fruktbara debatter som kan ge fördjupade insikter.
Men det är alltså inte i dessa debatter man hittar hur yttrandefriheten verkligen värderas. Yttrandefrihetens djupare värde visar sig snarare i situationer där vi inte ens tänker på att det som värderas är ett yttrande. Snusket. Det öronbedövande vrålet. Den oönskade reklamen.
Vi svenskar brukar ofta stråla oss i glansen av den svenska tryckfrihetstraditionen. Vi har haft ett särskilt grundlagsskydd för tryckfrihet sedan 1700-talet. Blott Sverige svenska tryckfrihetsförordningen, TF, har.
Men det finns en konstig sak med TF, som sällan uppmärksammas: TF innehåller regler som skyddar yttrandefriheten och en katalog med brott som kan medföra ansvar – trots att de har skett genom yttranden. Förtalande eller hotfulla uttalanden omfattas av grundlagens skydd men kan ändå medföra straff.
Men utöver denna begränsning i yttrandefriheten finns också undantag från skyddet i sin helhet. Vissa yttranden begränsas inte bara genom att de omfattas av reglerna om brott.
De faller utanför grundlagen helt och hållet. Det gäller för barnpornografi, reklam eller upphovsrättsintrång. Sådana yttranden kan inte bara medföra ansvar utan anses alltså över huvud taget inte vara yttranden i grundlagens mening.
På samma sätt mönstras vissa typer av yttranden ut i den politiska diskussionen. Vuvuzelorna som används för att störa torgmöten är ett bra exempel. När jag har påpekat att även vuvuzelornas vrål är ett yttrande har det väckt ilska.
Det fattar väl till och med en jurist att det är skillnad på oljud och uttalanden med innehåll? Och, ja, det förstår till och med jag. Men det är inte bara meningsfulla yttranden som förtjänar skydd.
Det som är meningsfullt för dig behöver inte vara det för mig. En yttrandefrihet som bara skyddar det som den politiska majoriteten i riksdagen vid något tillfälle finner meningsfullt är en skenrättighet. En bluff.
Det mest grundläggande ställningstagandet rör inte vilka yttranden som kan medföra straff, utan definitionen av vad som är ett yttrande.