Vi måste lyssna till människors oro och ta oss an de utmaningar som en kraftigt ökad invandring för med sig. Så långt är det enkelt att sympatisera med Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund (DN Debatt, 18/12).
Men det finns olika sätt att lyssna och olika sätt att ta sig an utmaningar. Och framför allt finns det olika sätt att föra fram sina förslag.
Att nyanlända under sina fem första år i Sverige ska få tjäna en halv miljon kronor skattefritt är inte bara bra. Det är en modell som med fördel kan byggas ut för att gälla fler, inte minst låginkomsttagare.
Däremot bör reformen inte finansieras genom sänkt etableringsersättning. Många nyanlända har redan i dag en hårt pressad ekonomi, med trångboddhet och barnfattigdom som följd, och dagens låga ersättning gör inte att det saknas incitament för att arbeta. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda beror snarare på att en del arbetsgivare drar sig för att anställa människor med ”fel” namn och på att många grupper har svårt att få sina första jobb. Här har rut- och rot-avdragen viktiga roller att spela, precis som att skapa en ökad arbetskraftsefterfrågan och fler vägar in på arbetsmarknaden.
Så långt är Hägglund på rätt spår. Det är därefter han väljer fel väg.
Av någon outgrundlig anledning kan vi i Sverige inte diskutera integrationspolitik, utan att blanda in migrationspolitik – en logik som inte gäller för andra frågor. Man hör aldrig politiker säga att skolresultaten skulle bli bättre om antalet elever blev färre, ungdomsarbetslösheten skylls inte på antalet ungdomar och få klandrar den ökande andelen pensionärer för bristerna i äldreomsorgen.
Därför är Hägglunds resonemang om permanenta och tillfälliga uppehållstillstånd problematiskt. Särskilt eftersom han skriver att fler tillfälliga uppehållstillstånd kan leda till ett minskat antal asylsökande, vilket antas minska Sveriges kostnader.
Här börjar argumentationen handla om antal i stället för människor, vilket är farligt. I stället bör fokus ligga på flera av de jobbskapande åtgärder som Hägglund beskriver samt på att skapa en mer dynamisk bostadsmarknad. Dessutom behöver många kommuner mer statligt stöd för att klara sina åtaganden och inte minst bör det av KD så omhuldade vårdnadsbidraget avskaffas – ett bidrag som står i motsats till arbetslinjen.
I bästa fall kommer Hägglunds utspel att leda till att vi får en välbehövlig integrationsdebatt, där partier diskuterar olika förslag, utan att prata om volymer. I sämsta fall kommer vi i framtiden att blicka tillbaka på den 18 december 2014 och konstatera att det var då debatten svängde. Från att alla etablerade partier stod upp för en human migrationspolitik, till att börja handla om hur vi med olika medel ska få människor att söka sig någon annan stans.