Nya parlamentariska lägen kräver nya parlamentariska lösningar. Det betyder dock inte att det är ”nödvändigt” att samarbeta med Sverigedemokraterna, som Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman hävdar (SVT, 29/10). Så länge SD inte lockar över 50 procent av väljarna går situationen att lösa med så kallade oheliga allianser, vilket också blivit verklighet på flera håll i landet.
För många sitter det tyvärr långt inne att sträcka ut handen över blockgränsen.
I stället blickar de mot högerkanten, och frågan om att släppa in SD till förhandlingsborden har varit elefanten i rummet sedan valnatten.
Exempelvis har PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, och Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet i Östergötland (S), propagerat för att SD ska normaliseras. Vad de bortser ifrån är att blåsippans väg är farlig att gå.
Eftersom SD i princip bara har invandring på agendan skulle partiet, vid ett eventuellt samarbete, troligtvis inte nöja sig med att få genomslag i frågor som sophantering, bygglovsärenden och personaltäthet i förskolan.
Givetvis kommer partiets företrädare att göra allt de kan för att få inflytande i migrations- och integrationsfrågor, vilket på sikt kommer att föra politiken i fel riktning.
Därför bör samtliga partier på alla nivåer snarast börja fundera på tänkbara samarbetspartners utanför det egna blocket.
Många partier har betydligt fler beröringspunkter sinsemellan än de låtsades om i valrörelsen, och det finns i dag kommuner där MP styr med de borgerliga och där S har gjort gemensam sak med C eller M.