Inte utfrysta – men utestängda från politiskt inflytande. Så kan situationen för Sverigedemokraterna runt om i landet sammanfattas (Dagens Samhälle 12 februari). Det är en bra utgångspunkt. Samtliga riksdagspartier har som policy att inte samarbeta med SD, varken nationellt, lokalt eller regionalt. Men det betyder inte att det är personerna som ska särbehandlas, utan politiken. Därför är det självklart att sverigedemokrater ska bemötas korrekt och med samma respekt som andra partiföreträdare.
Men där tar det stopp. Trots att SD ökade i nästan alla kommuner och ibland är näst största parti saknar de reell makt. I stället har övriga partier slagit nya rekord för blocköverskridande styren och minoritetsstyren. Odemokratiskt, tycker vissa. Ansvarsfullt, enligt andra. Sanningen är att det är så demokratins spelregler ser ut.
Det faktum att man, som SD, fick 9,3 procent av rösterna i kommunalvalen, betyder inte att man har rätt till 9,3 procent av inflytandet. I en demokrati bestämmer 51 procent över 49 procent. Om inget parti har egen majoritet gör företrädarna i demokratisk anda upp med dem de helst vill samarbeta med.
Att få ser SD som en lämplig samarbetspartner är inte konstigare än att Kristdemokraterna sällan sträcker ut en hand till Vänsterpartiet. Det handlar inte om utfrysning eller diskriminering, utan om att partierna står väldigt långt ifrån varandra och därför har få beröringspunkter.
Gällande SD faller samarbetet på att partiet i princip bara har invandring på agendan. Vid ett eventuellt samarbete skulle partiet sannolikt inte nöja sig med att få genomslag i frågor som sophantering, bygglovsärenden och personaltäthet i förskolan. Givetvis skulle SD-politikerna kräva att få igenom delar av sin politik vad gäller migration och integration.
Det ställer övriga partier inte upp på och därför kan varken de rödgröna eller Alliansen inleda några samarbeten med Sverigedemokraterna. Konstigare än så är det inte.