Sällan har ungdom varit lika åtråvärt som i dag. Det går knappt ens att räkna de kurer som finns för att ”bota” ålderdom. Som om det är något man ska, och bör, undkomma. Samma trend märks även inom politiken. Där regerar ungdomskulten.
Under de senaste åren har ett antal rekord slagits: 2010 fick Sverige sin yngsta riksdagsledamot någonsin när artonårige Anton Abele (M) kom in i riksdagen, ett år senare valdes Annie Lööf (C), 28, till den yngsta partiledaren genom tiderna. Och för bara några dagar sedan blev Aida Hadzialic (S) Sveriges yngsta minister hittills, blott 27 år gammal.
Är det ett problem att ministrarna, partiledarna och riksdagsledamöterna blir allt yngre? Så länge personen är kompetent och har det som krävs för att kunna uträtta sitt arbete väl, är ålder inte särskilt intressant. I vissa fall är det dock uppenbart att det är vederbörandes ungdomliga vigör som har säkrat jobbet, snarare än dennes kvalifikationer.
Allt för ofta förväxlas ungdom med egenskaper som förmodas vara närliggande, såsom möjligheten att kunna blicka framåt, identifiera framtida utmaningar och tänka nytt. Den politiker som har vitt hår och rynkor antas i sin tur vara mossig och hopplöst förlegad. Även om det finns äldre som ständigt lyckas ligga steget före, och yngre som aldrig har tänkt en originell tanke i sitt liv.
Ungdomskulten riskerar att leda till att erfarna och kunniga politiker väljs bort till förmån för sina yngre och rynkfria kolleger. Trots att ålder mycket väl kan vara en tillgång, snarare än ett hinder.