På onsdagen presenterade regeringen sin nya strategi för framtidens asylmottagande (DN Debatt, 15/7). Flera av åtgärdsförslagen är träffsäkra och många borde ha varit verklighet för länge sedan. Att hjälpa människor på flykt är ett nationellt ansvar. Därför är det självklart att alla kommuner ska vara med och dra sina strån till stacken. Likaså att styrningen måste ske till regioner där arbetsmarknaden är expansiv och möjligheterna till egenförsörjning klassas som goda. Här sätter bostadsbristen ofta käppar i hjulen.
Bostadsbyggandet behöver en renässans och regeringens vision om minst 250 000 nya bostäder till år 2020 räcker inte. Dels krävs betydligt fler bostäder än så, dels måste det till satsningar på kollektivtrafik så att bostäder som ligger i utkanten av tillväxtregionerna kan tas i anspråk utan att de boende isoleras. Dessutom bör ebo-lagstiftningen – som tillåter att nyanlända bor åtta personer i en tvåa – ersättas av en lagstiftning som sätter en gräns för hur litet en barnfamilj får bo.
Vidare är det bra att civilsamhället räknas in i kalkylen. Så sent som i tisdags sträckte Björn Eriksson, ordförande i Riksidrottsförbundet, ut en hand, samtidigt som han visade på flera exempel där föreningslivet gör stor nytta för integrationen (DN Debatt, 14/7). Det är ett arbete som inte bara bör uppmuntras och stödjas, utan även utredas och utvecklas, för att kunna anpassas efter lokala förutsättningar och behov. Sist men inte minst är det hoppfullt att regeringen klarar av att skilja på integration och migration.
Sverige har råd med en generös migrationspolitik, som på sikt kommer att bygga landet starkare och göra att vi klarar av den demografiska utmaningen.
Det förutsätter dock att staten tar ansvar för hela processen. En generös migrationspolitik kräver en ambitiös integrationspolitik.