Fackförbunden företräder sina medlemmar. Arbetsgivarorganisationerna representerar sina.
Men vem för de arbetslösas talan under vårens avtalsrörelse, när löner och villkor för nästan tre miljoner löntagare ska omförhandlas? Vem vid förhandlingsbordet lyfter frågan att Sverige är sämst av alla OECD-länder när det gäller att se till att utrikes födda får jobb? Vilken organisation vill hyvla ner trösklarna så att ungdomar enklare kan ta sig in på arbetsmarknaden?
Ingen. Framför allt inte statsminister Stefan Löfven (S). Det stod klart efter söndagens partiledarduell mellan honom och Anna Kinberg Batra (M) i SVT:s Agenda.
Som nationalekonomen Andreas Bergh nyligen påpekade på seminariet ”Hur ordnar vi jobb och bostäder åt människor på flykt?”, arrangerat av den liberala tankesmedjan Fores, behövs det inte en arbetsmarknad för inrikes och en för utrikes födda.
Däremot krävs en någorlunda fungerande marknad, där människor som inte kan konkurrera med lång utbildning, kontakter och ett perfekt uttal av ”sjösjuk”, tillåts konkurrera på sina egna villkor. Det kan handla om att jobba på obekväma tider eller till andra kostnader.
Det är här Stefan Löfven och hans vänner i LO-borgen sparkar bakut och börjar skrika om utbildning och validering, med motiveringen att Sverige inte ska konkurrera med låga löner. Vad varken regeringen eller facken har insett är att det inte handlar om antingen eller, utan om både och.
Givetvis ska nyanlända få svenskundervisning och erbjudas att komplettera sina utbildningar. Men en 40-årig småbarnsförälder med ett par års skolgång i bagaget, är inte nödvändigtvis intresserad av att ägna flera år åt att läsa in gymnasiekompetens. Många vill snabbt komma ut på arbetsmarknaden, få kontakter i det svenska samhället, förhoppningsvis jobba sig uppåt, och så småningom se sina barn checka in på universitet.
Det är en ambition som även Stefan Löfven bör respektera. Både för de nyanländas skull och för att Sverige, som sannolikt kommer att vara ett stort migrationsland i många år framöver, inte hastigt ska tvingas anpassa arbetsmarknaden om något decennium.
Därför bör reformerna påbörjas redan under vårens avtalsrörelse, genom att parterna öppnar för större lönespridning och accepterar frysta ingångslöner.
Förutom att det kommer att underlätta för människor utan arbetslivserfarenhet, sänder det ut en viktig signal till de mer erfarna medarbetarna, nämligen att man ser och värderar deras kompetens.
Då kommer vi att slippa debattartiklar, likt den som nyligen publicerades i Göteborgs-Posten, där en undersköterska med tio års erfarenhet berättar att skillnaden i lön mellan henne och en nyutexaminerad är 830 kronor (28/12).
Som hon skriver är det en orimlig löneutveckling. Precis lika orimligt som att vi stänger ute stora grupper från arbetsmarknaden och därmed förnekar dem att ha en löneutveckling över huvud taget.