Journalisten Olle Lönnaeus räknar till tio örlogsskepp på redden. Han beskriver hur korna vid Brösarps backar glor förundrat när amerikanska befäl delar ut order på sydstatsdialekt och Apache-helikoptrar smattrar i luften.
Lönnaeus krönika från militärövningen Baltops har rubriken Dagen D i Hanöbukten. De historiska referenserna är tydliga. Kontrasten mot Österlens sommarlandskap likaså.
Varför måste det brittiska hangarfartyget HMS Ocean komma och störa lugnet för badgästerna vill njuta av en obruten horisontlinje? (Sydsvenskan 12/6).
Det gör ont när falska tryggheter brister.
Totalt medverkar 5 600 man från 17 nationer i Baltops. Övningen leds av USA och Nato. Den bedrivs i Östersjön och på strandnära områden i södra Sverige, Danmark och Polen.
Årets upplaga genomförs i ett förändrat säkerhetsläge. De baltiska länderna förbereder sig för hybridkrigföring av samma slag som i östra Ukraina, som en del i ett scenario där Ryssland är ”bekymrat” över att Sverige och Finland närmar sig Nato.
Som Katarina Tracz vid tankesmedjan Frivärld konstaterar i sin nya bok ”Fredens hav?” har Östersjön varit känd som en mönsterregion i 20 år. Sedan Rysslands olagliga annektering av Krim har det skett en markant anspänning. Den ryska flygövningen mot Bornholm med skarpladdade missiler förra sommaren är ett exempel. Höstens u-båtsjakt i Stockholms skärgård ett annat.
”Folk på bygden pratar förstås”, skriver Olle Lönnaeus och hintar om en viss oro. Låt oss därför vara extremt tydliga: Nato måste svara på Rysslands provokationer. Feministiskt Initiativs demonstrationståg i Simrishamn kommer inte att försvara någon.
Natos militära förmåga är vår enda säkerhetsgarant vid en konflikt i Östersjön. Riksdagen har i flera decennier litat på att befäl med ”omisskänlig sydstatsdialekt” ska vara beredda att offra sina mannars liv för att bistå Sverige. Det är inte helikoptrarna över Hanöbukten som borde förvåna kossorna på Österlen, utan den svenska försvarspolitikens dubbelmoral.