Komikern David Batras lågmälda sommarprat slår till med full kraft (21/6). Troligtvis för att alla har varit där. Man var mobbare, mobboffer eller en del av den tysta massan som lät mobbningen pågå. Rast efter rast. Dag efter dag. Termin efter termin.
Varför betedde vi oss så jävligt?, frågar Batra i programmet, som avslutas med att han träffar klasskompisen som blev mobbad i flera år. Samma klasskompis som blev upplyft på skåpen, fick mössan nedspolad i toaletten och som det inte bara var acceptabelt, utan normalt, att trakassera.
Klasskompisen som på skolavslutningen i nian harklade sig och sa: ”Jag kommer inte att sakna den här jävla klassen.”
”Förstörde vi hans liv?”, undrar Batra och svär sammanbitet.
Funderingen är befogad. Även om mobbning är värst just när den pågår, tar den inte slut bara för att grundskolan gör det.
Människor som har varit mobbade som barn utvecklar ofta en lägre självkänsla och har svårare att skapa relationer som vuxna.
Ännu ett skäl för alla skolor att ta trakasserier på allvar, om det omedelbara obehaget inte skulle räcka som motivering.
Trots det är det inte Batras funderingar kring vad mobbning gör med en person som är det mest minnesvärda, även om man som lyssnare blir lättad över att det verkar ha gått bra för hans forna klasskompis.
Än mer intressanta är reflektionerna kring mobbning som fenomen. Om hur något som alla är lika skyldiga till blir ingens ansvar. Hur snabbt det kan bli en vana att plåga en annan människa och hur enkelt all medvetenhet om vad som är rätt och fel slås ut.
Det är även den biten som ger hopp. Det som lätt slås ut, är ofta lätt att slå in, vilket visar att många fall av mobbning är tämligen enkla att stävja i ett tidigt skede.
För innerst inne vet nästan alla barn och ungdomar hur man bör behandla varandra, men precis som med allting annat krävs återkommande påminnelser.
I klartext betyder det att det inte ska behöva gå 30 år innan man ställer den enkla frågan: ”Varför beter vi oss så jävligt?”