Den borgerliga frustrationen växer. Inte nog med att Alliansen förlorade valet. De forna regeringspartierna är dessutom bundna av Decemberöverenskommelsen, vilket betyder att allianspartiernas politiska ambition är att den gemensamma vårbudgetmotionen inte ska gå igenom i riksdagen. Det är inte konstigt att motståndet mot överenskommelsen, vars förkortning DÖ länge har haft dubbla betydelser, ökar.
Förra veckan twittrade KDU:s ordförande Sara Skyttedal ”Dö DÖ! Jag ska döda DÖ!” och även den nytillträdda KD-ordföranden Ebba Busch Thor är skeptisk.
EU-parlamentarikern Lars Adaktusson, som numera sitter i partistyrelsen, går så långt att han menar att överenskommelsen inte gäller den nya partiledningen och förespråkar en omröstning på rikstinget i oktober (Svenska Dagbladet, 4/3).
När Moderaterna, veckan efter KD, samlas till partistämma, kommer antagligen samma tongångar att höras. Flera distrikt förbereder motioner om att överenskommelsen ska rivas upp och det verkar som att åtminstone två moderata riksdagsledamöter kommer att rösta för Alliansens budgetförslag.
Samtidigt är det ingen som har presenterat en konkret plan för vad som ska hända efter DÖden. De lösryckta planerna går i regel ut på att samarbeta med Sverigedemokraterna, utlysa extraval eller förhandla med Socialdemokraterna.
De två första är bara att glömma. Ett nyval kommer inte att förändra det parlamentariska läget och i samma ögonblick som något block gör upp med SD har Sverige slopat sin humana flyktingpolitik.
Dessutom måste man komma ihåg det faktum att över hälften av alliansväljarna vill att övriga partier ska samarbeta med SD, vilket DN/Ipsos senaste mätning visar, inte är ett önskemål om en gemensam regering.
Siffrorna bör snarare ses som en missnöjesyttring med den förda politiken och i blockpolitikens tidevarv kan SD upplevas som den enda utvägen. En ståndpunkt som underlättas av att Jimmie Åkesson har ägnat det senaste decenniet åt att putsa fasaden.
”Normaliseringsprocessen” fick dessutom en rejäl skjuts under vårens strid mellan partiledningen och ungdomsförbundet SDU.
Plötsligt blottades ett utrymme till höger om SD, som därmed flyttades mot mitten på den politiska höger-vänster-skalan.
Men att måttstocken har ändrats betyder inte att SD:s ideologi har gjort det.
Därför bör den som vill minska decemberöverenskommelsens inflytande, utan att återskapa fjolårets kaos, absolut inte blicka mot högerkanten. I stället är det dags att öppna för den tredje vägens politik, där allianspartierna, både tillsammans och var för sig, sätter sig i hårda förhandlingar med S och MP.
Då slipper Sverige de värsta vänstersvängarna och allianspartierna kan dra nytta av att landet styrs av en historiskt svag regering.
Alternativet är att ta sig an frågan som har plågat mänskligheten sedan tidernas begynnelse: Vad händer efter DÖden?