I måndags var drygt fyra års arbete över. Då överlämnade socialförsäkringsutredningen sitt slutbetänkande till statsrådet Annika Strandhäll (S). En utredning som med ordförande Gunnar Axéns (M) ord har tagits fram med ”mycket själ och hjärta”.
De tre viktigaste förslagen går ut på att förbättra åtgärderna för att sjukskrivna ska återgå i arbete, få fler att omfattas av a-kassan och att värna inkomstbortfallsprincipen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. För att nå dit föreslås bland annat att arbetsgivarna ska få ökat stöd av hälso- och sjukvården och utredningen utesluter inte sänkta krav för kvalificering till a-kassan. Dessutom rekommenderas att samtliga ersättningar ska baseras på tidigare inkomster och inte, som i dag, på vad personer förväntas tjäna, vilket skulle ge fler småföretagare och tillfälligt anställda rätt till sjukpenning.
Mycket i den tusensidiga skriften är vettigt och välkomnas av fackförbund och branschorganisationer. Just därför vore det illa om varenda detalj fastnar i långa remissrundor och i bästa fall blir verklighet i slutet av mandatperioden.
Det gäller framför allt a-kassan, som har urholkats i över ett decennium, vilket betyder att många inte har en inkomstbaserad arbetslöshetsförsäkring. Därför är det nödvändigt att taket räknas upp på årlig basis, vilket utredningen föreslår, men det räcker inte för att a-kassan ska bli den omställningsförsäkring den är tänkt att vara. I ett första skede behöver taket dessutom höjas rejält, för att därefter hålla jämna steg med sjukförsäkringen.
Socialförsäkringsutredningen behandlar akuta och reella problem, som påverkar många människors vardag, och får inte bli en av alla luntor som samlar damm på Rosenbad. Det vore slöseri på både tid och humankapital. Således är det upp till statsminister Stefan Löfven (S) att visa att han både har läst och förstått allvaret. Helst redan när vårbudgeten presenteras i april.