Alla säger sig veta vad som har gått fel i den svenska skolan. Alla utom forskarna. Alltså de som verkligen borde veta var, när, hur och varför svenska barn och ungdomar började prestera sämre, trots att vi satsar mer än någonsin per elev.
Det är kontentan av seminariet ”Skolresultaten sjunker – vem vet varför?”, som Institutet för näringslivsforskning nyligen arrangerade.
Men även om forskningen inte vill leverera några sanningar, ger den ledtrådar. Som att svårigheten att rekrytera lärare sannolikt är en av orsakerna till de fallande resultaten. Att nedgången enligt många, men inte alla, startade innan reformerna på 1990-talet, samt att några av dessa kan ha skyndat på fallet.
Vidare visar studier att stora portioner av eget arbete, och mindre lärarledd undervisning, sällan leder till någonting gott. Det är heller inte självklart att man lär sig mer bara för att man trivs, vilket svenska elever gör i betydligt större utsträckning än tonåringar i många högpresterande länder.
Här någonstans börjar vi närma oss kunskapsrasets kärna. Idén att lärande ska vara lustfyllt är befängd. Svåra utmaningar, höga krav och hårt jobb kan inte alltid vara kul.
Alla tycker helt enkelt inte att det är roligt att lära sig att läsa, nöta glosor och plugga in det periodiska systemet. Tegelstenstunga klassiker kan vara en mardröm.
Och är det någon som sanningsenligt kan säga att hen trollbands av biologibokens bild på daggmaskens beståndsdelar?
Ett annat problem, som lyftes på seminariet, är att det framför allt är svagare elever som får del av resursförstärkningar.
Det kan låta smart, men ett alltför stort fokus på de lågpresterande leder lätt till att den generella undervisningen börjar präglas av en dom-andra-eleverna-klarar-sig-ändå-attityd.
Därför är det i många fall bättre att större delar av de ökade resurserna sprids. Inte minst eftersom det markerar att det är lika viktigt att hög- och medelpresterande elever utmanas och utvecklas, som att lågpresterande stöttas för att klara godkänt.
En tredje käpphäst är betygen. Dagens system, där både skolan och de enskilda eleverna gynnas av för högt satta betyg, medan lägre och kanske mer rättvisande omdömen kan få kalabaliken i Bender att blekna, har skapat betygsinflation. Ett sätt att hålla bokstäverna i schack är att de nationella proven börjar rättas externt, varefter skolans genomsnittliga slutbetyg inte får avvika från provresultaten. Kombinerat med att Skolinspektionen ges i uppdrag att betygsätta alla skolor enligt tydliga kriterier, öppnar det för en stabil modell där skolor på allvar kan börja konkurrera med kvalitet.
Vägen tillbaka till skoltoppen går inte via skratt, glädjebetyg och låt-gå-mentalitet. Den nås med hårt arbete, konkreta mål och höga förväntningar. Det kommer nästa års Pisa-chock sannolikt att göra oss smärtsamt påminda om.