Det mest fascinerande i den brittiska dramaserien ”Downton Abbey”, som just nu visas på SVT, är inte de vackra klänningarna eller invecklade kärleksaffärerna. Än mer intressant är hur tiderna förändras.
England 1912, där serien startar, är inte detsamma som sista säsongens 1925. Visst finns det fortfarande herrskap och tjänstefolk, men framför allt de kvinnliga tjänsteandarna har rätat på ryggarna.
Sakta men säkert går utvecklingen mot en modernare arbetsmarknad. Nyanställda bor inte alltid på godset och känslan av livegenskap minskar.
Trots det har vi ännu inte gått i mål. Än i dag finns det människor som bemöter kvinnor i serviceyrken på ett sätt som de aldrig skulle behandla kvinnliga läkare och advokater.
I helgen återgav journalisten Niklas Orrenius en konversation där en man försökte övertala en hotellstäderska att ge honom massage (DN, 7/11). Trots att städerskan förklarade att hon inte utför sådana uppgifter insisterade mannen och erbjöd betalning. Något som enligt städerskan händer runt tre gånger i månaden.
Städyrket är dock långt ifrån unikt i det här avseendet. Två tredjedelar av kvinnorna i krogbranschen har blivit sexuellt trakasserade (SvD, 28/6-2013). ”Som servitris är man som allmän egendom,” som en kvinna uttrycker saken, vilket ställer stora krav på arbetsgivarna.
Kränkande och tafsande kunder kommer sannolikt alltid att finnas och arbetsgivarna kan inte ta ansvar för vad enskilda gäster gör. Däremot ansvarar arbetsgivarna för hur de agerar om en anställd blir antastad. Säger man åt kvinnan att hon måste ”tåla jargongen”, eller har man redan under introduktionen poängterat att alla typer av trakasserier är oacceptabla och ska rapporteras?
På hotellet där Orrenius bodde gällde lyckligtvis det senare. Kvinnan meddelade ledningen och gästen kastades ut, vilket är det enda raka. ”Downton Abbey”-tiden där serviceanställda förväntas stå med mössan i hand och bistå med allehanda tjänster hör inte hemma i Sverige 2015.