Ju mer man reser, desto tydligare blir det att folk överlag faktiskt är väldigt lika.
Men det finns skillnader också förstås. Till exempel har svenskar en oerhört stark tilltro till staten och dess förmåga att lösa alla våra problem.
Det är farligt att tillmäta den så stor makt, eftersom myndigheterna så lätt missbrukar den. Detta drabbar inte minst folk som kommit hit från andra delar av världen.
Ett dagsfärskt exempel är den liberianske fotbollsspelaren Andrew, som enligt gaytidningen QX precis fått uppskov på sin utvisning.
Inte för att han är homosexuell och hans födelseland bevisligen utfärdat en arresteringsorder mot honom på grund av detta, och inte heller för att de svenska myndigheterna insåg att de själva fattat fel beslut, utan för att RFSL och Amnesty protesterade.
Men alla lyckas inte uppbåda det stödet.
Tidigare i veckan släpptes Timbrorapporten "Mellan stolarna", som är en gedigen genomgång av 300 migrationsdomstolsfall. Den handlar om amerikanskan som tvingades ut ur Sverige efter att hon gått ned i arbetstid för att hinna studera språket, och som därmed inte längre hade tillräckligt hög inkomst.
Men den handlar också om "mannen från Bangladesh som utvisades för att han fick jobb via Linkedin; om familjen i Uppsala som ska utvisas till Iran för att pappan tjänade några hundralappar för lite; och om matematikdoktorn från Irak som hade fått jobb som managementkonsult, men som utvisades för att han jobbat två månader för kort tid".
Den grundläggande rättsprincipen om att hellre fria än fälla är uppenbarligen satt ur spel för den som vill börja ett nytt liv i Sverige, och konsekvenserna av att råka ut för en snipig tjänsteman är förödande.
Hela familjer skärs abrupt bort från hela sitt sammanhang på grund av skitsaker, inklusive barn som har levat hela sina liv här. Och efteråt är allt försent, för även när myndigheterna medger att de handlat fel så gör de inte mer än att beklaga.
Vi blir bara äldre och äldre i det här landet. Vi behöver all framtida arbetskraft vi kan få. Det enda rimliga vore därför att staten höll sina klåfingrar borta från dem som kan försörja sig själva och bidra till det gemensamma.
Dagens regelverk innebär dock att de invandrare som söker asyl inte kan göra annat än att sitta och kosta dyra pengar medan klockan tickar.
De får inte jobba, de får inte ens studera språket. Det är institutionaliserad segregation, och till ingen nytta.
För folk är överlag rätt lika. De vill göra rätt för sig, de vill jobba. Och det enda som står i vägen för detta är den enorma tilltro till staten som får till och med de varmaste invandringsvänner att slå bakut inför tanken på att hjälpa fler med mindre, istället för att ge färre allt.
Vi borde alla ställa oss följande enkla fråga: Om jag var en krigsflykting från Syrien, skulle jag då föredra en chans till välfärd av en omfattning jag tidigare aldrig ens hört talas om, eller möjligheten att få leva i ett fredligt land så länge jag såg till att klara mig själv?