När konflikten i Syrien går in på sitt sjätte år, är situationen ljusare än på länge. Halva befolkningen befinner sig visserligen på flykt och hela stadsdelar ligger i ruiner.
Men för första gången sedan kriget startade råder tillfällig vapenvila, som åtminstone nästan har hållits.
Planen är att den pågående ”födelsedagsveckan” ska firas med framgångsrika fredssamtal, inför vilka FN-sändebudet Staffan de Mistura har varit påtagligt optimistisk.
Förhoppningsvis infrias förväntningarna.
Sedan den arabiska våren 2011 har ingenting gått Syriens väg. Det som började som fredliga demonstrationer i Aleppo och Damaskus, med krav på demokrati och sociala förbättringar, utvecklades snabbt till en religiös konflikt som enligt FN har övergått i världens största humanitära katastrof.
Under de 1 800 dagar och nätter som kriget har pågått har minst 220 000 människor dött. Innan vapenvilan slogs över 1 000 rebellgrupper mot såväl varandra som regimen och terrorgruppen Islamiska staten. Den senare krigar i sin tur mot både regeringen och rebellerna, samtidigt som de försöker radera ut regionens förflutna med en intensitet som saknar motstycke i historien.
I dag är oppositionen så splittrad att alla inte ens vet vilka de strider mot eller hur slutmålet ser ut.
Komplexiteten stannar dock inte där. Precis som i många andra konflikter har stora delar av världen ett finger med i spelet.
Regeringsmotståndarna stöds bland annat av USA, Turkiet, Saudiarabien och Qatar, medan regimen backas upp av Ryssland, Iran och shiamuslimska Hizbollah i Libanon.
Det kommer således att vara många starka viljor runt förhandlingsbordet i Genève och Staffan de Misturas uttalande om att FN-övervakade president- och parlamentsval ska kunna hållas innan nästa årsskifte får tyvärr klassas som en utopi.
Därmed inte sagt att det är fel att tänka framåt och att ha en hög ambitionsnivå.
Oavsett hur det går i födelsedagsförhandlingarna kommer vapnen någon gång att tystna och då måste Syrien byggas upp på nytt. Det handlar både om att restaurera förstörda byggnader och sönderbombad infrastruktur och om att skapa en fungerande samhällsapparat.
Därför kan omvärlden inte lämna syrierna i sticket så fort freden är ett faktum.
Den verkligt svåra striden börjar när bomberna slutar falla, som journalisten Per Björklund skriver i boken ”Syrien. Revolten, makten och människorna”.
Syrien kommer under lång tid att behöva stöd, både ekonomiskt och kompetensmässigt, där det senare delvis kan lösas genom att redan nu erbjuda unga syrier stipendier, så att de ges möjlighet att studera på utländska universitet.
Vi får inte glömma att den arabiska våren föddes som en protest mot att alldeles för många livsdrömmar gick i kras.