Om det fanns några tvivel på banden mellan Socialdemokraterna och LO har dessa definitivt skingrats. Tror någon att en moderat utrikesminister hade fått samma lägenhetserbjudande som Margot Wallström (S) eller att Saco-ordföranden snart kommer att ta plats i Socialdemokraternas verkställande utskott?
Relationen är som kommunicerande kärl, vilket historiskt kan ha varit motiverat. Men i det senaste riksdagsvalet röstade bara hälften av LO-medlemmarna på S och enligt flera opinionsundersökningar, gjorda efter valet, är S inte längre största parti bland arbetarväljare.
Trots det slussas medlemspengar från LO-facken till partikassan i en aldrig sinande ström. Enligt Svenska Dagbladet handlade det om 70 miljoner kronor under åren 2008-2012 (5/2 2014).
Det är pengar som hade kunnat användas för medlemmarnas fortbildning, sänkta avgifter eller varför inte till en anständig inkomstbortfallsförsäkring?
Värt att notera är att S-sponsringen bara gäller anställda inom LO-yrken, som målare, kassabiträden och servitriser. TCO:s lärare, poliser och barnmorskor, och Sacos jurister, läkare och ingenjörer, väljer själva om, och i så fall vilket, parti de ska stödja.
Den devisen måste gälla alla. I alla fall om vi ska ha kvar den svenska modellen, som bygger på avtal mellan fack och arbetsgivarorganisationer. Det är orimligt att valet för anställda inom LO-yrken, som i regel bara har ett förbund där de är välkomna, står mellan att vara med och betala för Socialdemokraternas valkampanjer och att inte vara fackligt anslutna över huvud taget.
Konflikten blir inte minst tydligt nu när flera undersköterskor, som helt förståeligt har fått nog av skandalerna och lämnat Kommunal, nobbas av TCO-förbundet Vårdförbundet, med motiveringen att det inte organiserar undersköterskor.
Den stängda dörren visar att det är dags att klippa bandet mellan S och LO. Att man har en gemensam historia betyder inte att man har en gemensam framtid.