I dagarna avslutas årets Pisaundersökning, där 15-åringar från ett 70-tal länder visar vad de går för i matematik, läsförståelse och naturvetenskap.
Det är samma test som orsakade den svenska Pisachocken 2013. Då var Sverige inte bara det land som hade dalat mest sedan den förra mätningen. Det hade gått så långt att de svenska eleverna låg under OECD-snittet i alla ämnen.
Som alltid när det gäller skolan försökte politikerna mota paniken i grind. Mantrat att förändring tar tid upprepades och Alliansregeringen lanserade lågstadielyftet, en i raden av mer eller mindre desperata punktinsatser med namn som mattelyftet, läslyftet och lärarlyftet.
Att ta ett helhetsgrepp, och sjösätta en reform som enligt erfarenhet fungerar, var det som vanligt inte tal om – trots att det finns goda exempel som bara väntar på att plockas upp.
Några av framgångskoncepten skildrades nyligen i Svenska Dagbladet, som har besökt skolor i olika länder som presterar oväntat bra. I artikelserien bekräftas det som de flesta innerst inne redan vet.
Att förbättra skolresultaten handlar om att bestämma sig. Om att ha höga förväntningar på alla elever. Att aldrig acceptera några ursäkter för dåliga resultat och att aldrig skylla undermåliga prestationer på elevernas bakgrund.
Dessutom handlar framgångarna om mål och uppföljning. I en skola i en av Londons tuffaste stadsdelar, som på bara några år har gått från undermålig till ”outstanding”, mäter lärarna exakt hur eleverna utvecklas. Ser man att en kurva dippar får eleven genast specialträning.
Samma sak gäller i Finland, där antalet speciallärare per skola får många svenska lärare att häpna.
Dessa arbetsmetoder är inte förbehållna ett fåtal skolor. I Finland ingår de i en målmedveten nationell utbildningspolitik, med fokus på kunskap, likvärdighet och kunniga lärare.
Londonskolan i reportaget är en del i projektet The London Challenge, som startade för drygt tio år sedan, när politiker enades om att skolsituationen i socioekonomiskt utsatta områden var ohållbar.
Med svenska mått mätt vidtogs brutala åtgärder. Skolor stängdes, rektorer sparkades, lärare utvärderades och kommunen fråntogs sitt huvudmannaskap. I dag har projektet spridits över hela landet och flera skolor, som tidigare tillhörde bottenligan, har höjt sig markant.
Föga förvånande följer Sverige samma mönster. De skolor och kommuner som lyckas är de som sätter ner foten och bestämmer sig.
När en lärare förra veckan jämförde sin arbetssituation på två olika skolor, framkom att skolan som har byggt upp en tydlig struktur, formulerat konkreta mål och som jobbar med visioner, har betydligt bättre resultat än den andra (Sydsvenskan, 19/3).
Det helhetsgreppet saknas på nationell nivå i svensk utbildningspolitik, där man i stället pratar om lärartäthet, bolagsformer och punktinsatser. Vän av ordning undrar kanske varför. Den krassa sanningen är att vi inte har bestämt oss.