Hittills i år har Skolinspektionen beslutat om 56 vitesförelägganden. Motsvarande siffra för hela fjolåret var 24 (Dagens Samhälle, 29/10).
Orsakerna är inte bara att ett stort antal utbildningar inte håller måttet. Framför allt har Skolinspektionen fått större muskler och är numera skyldig att besluta om viten vid vissa situationer, exempelvis om skolor brister i kvalitetsuppföljningen eller i arbetet med särskilt stöd.
Allt för att pressa skolorna att ge eleverna den undervisning och de kunskaper de har rätt till.
Således finns det två sidor av vitesmyntet. Den negativa är att för många skolor, både fristående och kommunala, underpresterar.
Den positiva är att uppföljningen och kontrollen har förbättrats och att undermålig kvalitet får konsekvenser.
Problemet är att det inte räcker. Eller vad sägs om följande uttalanden av skolföretaget som har fått flest vitesbeslut?: ”Man måste se till helheten” och ”Vi tycker att vi har kommit en bra bit på väg” (Dagens Samhälle, 29/10).
Här är det dags att trycka på pausknappen. Om det är någonting Skolinspektionen inte ska göra är det att kisa med ögonen och missa detaljer, i förmån för någon slags helhet.
Det primära är att en utbildning når upp till den fastslagna lägstanivån och det räcker inte att ha kommit en bra bit på väg.
Vilka elever ska tillbringa sin tonårstid på ett gymnasium som kommer i mål först när de har tagit studenten? Ska ett barn kunna gå hela låg- och mellanstadiet i en grundskola som får anmärkning efter anmärkning, men som inte rättar till felen, i alla fall inte fullt ut?
För att rå på situationen krävs minst två förändringar. För det första måste skolorna få hjälp i sitt förbättringsarbete, antingen av Skolinspektionen eller av ett nyinrättat stödorgan.
Exempelvis är det oacceptabelt att runt hälften av eleverna saknar tillgång till ett bemannat skolbibliotek, trots att det sedan 2011 är lag på att det ska finnas.
När sådant upptäcks bör Skolinspektionen omgående begära in konkreta åtgärdsplaner.
Dessutom behöver hjälpen initieras i ett tidigt skede – inte när katastrofen är ett faktum.
Det är också nödvändigt att skolpengen viktas i högre utsträckning, för att kompensera för elevernas skilda förutsättningar.
För det andra måste Skolinspektionen börja använda de verktyg den har och oftare än i dag dra in tillstånd för fristående huvudmän och göra betydligt kraftfullare markeringar mot kommunala skolor.
Förslagsvis kan inspektionen rekommendera att en kommunal skola läggs ner, och gå ut med det offentligt, för att på så sätt sätta press på lokalpolitikerna samt få föräldrar och elever att protestera och söka sig bort.
Skolinspektionens växande muskler är enbart av godo.
Om de ska ge maximal effekt måste de dock både spännas och trimmas ytterligare.