Schemalagd tortyr. Så beskriver programledaren Kalle Zackari Wahlström skolidrotten i SVT:s nya realityserie ”Gympaläraren”.
Givetvis inte för alla. Men för många.
Motståndet till skolgymnastik märks genom att var femte elev skolkar och i framtiden kommer flera av dagens tonåringar att associera sport och rörelse med något negativt. Därmed faller själva idén med ämnet idrott och hälsa, som ska lägga grunden för ett hälsosamt liv med goda motionsvanor.
Men, inflikar vän av ordning, det är väl inte lärarnas uppgift att locka till sig eleverna? Barn och ungdomar har skolplikt och är alltså skyldiga att delta, oavsett vad de tycker om basket, löpning och redskapsgymnastik.
Formellt är svaret korrekt. Grundskolan är inget smörgåsbord där var och en kan plocka russinen ur kakan. Däremot är skolans uppgift att rusta eleverna för livet och, som Zackari Wahlström säger, finns det inget självändamål med att lära sig att spela innebandy.
Det är det som skiljer idrott och hälsa från övriga lektioner. I ämnen som matematik och engelska är resultaten det primära och utförandet det sekundära – det spelar ingen roll hur få mattetal eleven räknar så länge hen förstår principen – medan syftet med idrottslektionerna är deltagandet i sig.
Det väsentliga är alltså att eleven är på planen och spelar. Inte att hen efter nio år i grundskolan vet hur man gör mål.
Då håller det inte att ständigt köra moment där alla ser vilka som springer snabbast, hoppar högst och skjuter hårdast. Det leder bara till att de elever som verkligen behöver idrottslektionerna känner sig misslyckade och väljer att avstå, vilket många vittnar om i ”Gympaläraren”.
Därför är lösningen på barns ständiga stillasittande och stigande viktkurvor inte mer idrottsundervisning, vilket politiker brukar föreslå när de vill verka handlingskraftiga, utan flexibla och individanpassade motionstillfällen. Ett första steg är att flytta fokus från tävlingsmoment och prestation till lek och rörelse samt att försöka hitta motionsformer som passar varje enskild elev. Genom att jobba på det sättet har en idrottslärare, vars undervisning skildras i det andra programmet, på kort tid lyckats höja både närvaron och betygen, utan att vare sig kraven eller ambitionsnivån har sänkts.
Den sortens nytänk är inte bara det bästa, utan sannolikt det enda, sättet att komma till rätta med att vart femte barn är överviktigt och att problem med benskörhet, diabetes och värk i axlar och rygg kryper allt längre ner i åldrarna. Kurvorna kommer inte att vända förrän betydligt fler ungdomar hittar rörelseglädjen och inser att det finns en motionsform även för dem.
Det övergripande målet med idrott och hälsa måste vara att guida eleverna i idrottsdjungeln. Inte att utse klassens skyttekung.