Skolans kris har slutligen drabbat högskolan och universiteten. Och det med full kraft. Allt fler universitetslärare slår larm om att det blir svårare att utföra sina uppdrag på grund av studenternas undermåliga förkunskaper.
Vid ett seminarium anordnat av tidskriften Axess berättade Ebba Lisberg-Jensen, lektor vid Malmö högskola, om hur universitetslärarnas arbetsbörda har ökat i takt med att studenternas kunskaper har sjunkit.
De måste ägna allt mer tid åt att lära ut grundläggande färdigheter som studenterna borde ha tillskansat sig långt tidigare. Det lämnar mindre utrymme åt lärarna att utföra sitt främsta uppdrag: undervisa i sina ämnen. Och Lisberg-Jensen menar att det bara blir värre; antalet svaga studenter ökar.
Till skillnad från den omskrivna skolkrisen har högskolans problem behandlats styvmoderligt. Medan de flesta partier har lösningar, av varierande kvalitet, på skolans bekymmer, ignorerar de att den svenska högskolan är på väg att hamna i samma situation. Trots att en tilltagande skara akademiker försöker väcka uppmärksamhet kring problemet.
Anders Björnsson, Patrik Engellau och Magnus Henreksson skriver i en artikel att det inte saknas krismedvetenhet gällande högskolan – fler har blivit varse om vad som försiggår på landets lärosäten (Axess, nr 2-2015). Däremot saknas en plan för hur krisen ska lösas.
Den högre utbildningens svårigheter är förvisso tätt sammanlänkad med grund- och gymnasieskolans problem. Men det är inte den enda förklaringen. Det finns inbyggda systemfel som gör att många universitetslärare tvingas sänka kraven på studenterna.
Det största felet är det nuvarande ersättningssystemet. Högskolorna tilldelas resurser utifrån hur många som godkänns. Det skapar en press på lärarna att godkänna även de som inte lever upp till kraven. Annars får institutionen minskade anslag. Att underkänna studenter innebär inte bara att man går miste om pengar, utan att läraren behöver ta på sig ytterligare arbete genom att rätta omtentor.
Det krävs ett antal åtgärder om det återigen ska gå att bringa ordning i lärosalarna.
För det första måste finansieringssystemet förändras. Ifall lärarna tjänar på att godkänna studenter som inte klarar kraven finns ingen anledning att höja ribban.
Det innebär inte bara att unga människor skuldsätter sig i onödan och studerar utan att prestera det som krävs – det gör att värdet av en högskoleutbildning utarmas om man inte måste kämpa för den. För det andra bör betygen sättas av externa examinatorer från andra universitet. I dagsläget betygsätter inte läraren bara studenternas insatser utan även sin egen.
Ifall politikerna fortsätter att ignorera högskolan blir snart konsekvensen att Sverige inte har en endaste utbildningsinstitution värd namnet. Eller just det, det har kanske redan hänt.