Vi har inte råd med den utveckling vi ser. Det uttalade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) under en pressträff i veckan, när hon presenterar regeringens åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro.
Det är bara att instämma. Förra året landade notan för sjukpenningen på 32 miljarder kronor. I regeringens höstbudget är bedömningen att kostnaden kommer att öka med 6,5 miljarder 2016, för att bli hela 51 miljarder 2019. Det motsvarar fem procent av statsbudgeten och är mer än vad som läggs på försvaret. Det är pengar som de flesta – inte minst regeringen – hellre lägger på välfärdstjänster.
Samtidigt är sjukfrånvaron inte svartvit. Varje miljard som avsätts är inte nödvändigtvis en miljard för mycket, eftersom friska människor onekligen blir sjuka, och en välfärdsstat bör erbjuda rimliga ekonomiska villkor under perioden. Däremot måste varje ansvarstagande politiker ifrågasätta accelerationen som undan för undan gräver ett allt djupare hål i de offentliga finanserna.
Varför har exempelvis antalet långtidssjukskrivningar ökat kraftigt sedan 2010 och varför är det just de psykiska diagnoserna som slår nya rekord? Varför står kvinnor för två tredjedelar av sjukfallen och hur kommer det sig att kommuner och landsting är oerhört mycket sämre arbetsgivare än både staten och den privata sektorn, sett till att hålla medarbetarna friska?
När regeringen nu lanserar ett program, som bland annat lägger ett större ansvar för rehabilitering på arbetsgivarna, är det alltså framför allt sina kollegor i kommuner och landsting som statsråden pressar. Kombinerat med snabbare handläggning hos Försäkringskassan, ökat fokus på kvinnors arbetsmiljö och undersökningar om varför ohälsotalen skiljer sig mellan regioner, är det flera steg åt rätt håll. Om regeringen dessutom skippar slopandet av den bortre tidsgränsen, kan ett av världens rikaste länder snart ha de sjuktal vi borde.