Att åka över halva landet för en enkel blindtarmsoperation vore rena vansinnet. Om det däremot handlar om ovanligare ingrepp är det önskvärt.
Inte för resan i sig, utan för att övning ger färdighet. Ur överlevnads- och komplikationssynpunkt är det helt enkelt bättre för patienten att opereras av en läkare som är van vid ingreppet, än av en som utför behandlingen ett par gånger om året.
Så kan den statliga utredningen ”Träning ger färdighet – koncentrera vården för patientens bästa” sammanfattas.
Rapporten visar att sjukhus och personal som på regelbunden basis utför vissa operationer har bättre resultat än de som inte får chansen att träna. Risken att dö inom en månad var till exempel över 20 procent högre om sjukhuset gjorde färre än 10 operationer per år, jämfört med sjukhus som gjorde fler än 100 operationer av samma typ.
Utredarnas bedömning är att hela 500 fler patienter om året i Sverige skulle vara i livet om de ovanligare operationerna, som njurcanceroperationer, koncentrerades till specifika sjukhus.
Här kommer ofta invändningen att det finns ett stort egenvärde i att ha nära till sjukvård, oavsett var i landet man bor. Det stämmer och utredningen föreslår inte heller att all högspecialiserad vård ska koncentreras till ett enda gigantiskt sjukhus.
Tvärtom menar utredarna att det finns nackdelar med för stora enheter och att verklig specialisering kräver att olika sjukhus på olika orter har olika specialiteter. På så sätt blir det också enklare att behålla medicinsk kompetens i hela landet.
För specialisering handlar inte om att gotländska barn ska flyga till Umeå för att operera bort halsmandlarna eller att pensionärer från Örnsköldsvik ska få höftleden opererad i Lund. Koncentrationen berör de svåraste ingreppen och något så grundläggande som patientens överlevnad.
Eller som regeringens särskilde utredare Måns Rosén uttrycker saken: Det är viktigare att komma till rätt vårdenhet, än att få komma till sjukhuset där man bor.