När universitet och högskolor bara var till för eliten spelade det ingen roll hur relationen mellan utbildningarna och arbetsmarknaden såg ut. Studenterna var hett eftertraktade, hade oftast kontakter och fick välavlönade jobb efter examen.
I dag är det annorlunda. Studenterna kommer från olika miljöer och den massiva högskoleutbyggnaden har gjort att antalet nyutexaminerade i många fall är betydligt fler än arbetstillfällena.
Enligt rapporten ”Bättre matchning på vägen ut i arbetslivet”, från Teknikföretagen och Saco studentråd, uppger så många som en av tre att de efter avslutade studier inte jobbar med det de är utbildade för. Samtidigt misslyckas nästan vart femte rekryteringsförsök och varannan student tycker att arbetsanknytningen under utbildningen är bristfällig.
Även om universitet och högskolor inte är några utbildningsfabriker, som ska stöpa ett visst antal studenter i på förhand fastställda formar, håller missmatchningen inte i längden. Förhållandet mellan teori och praktik behöver förbättras – exempelvis genom studiebesök, företagssamarbeten, traineetjänster och aktiv studie- och yrkesvägledning. Det är inte minst viktigt då en klar majoritet av ungdomarna förväntar sig jobb som motsvarar deras utbildning, vilket understryker vikten av tydlighet.
Sannolikheten att få en anställning inom ”sitt” område är, föga förvånande, betydligt större för dem som studerar till exempelvis lågstadielärare och biomedicinska analytiker, där det är arbetskraftbrist, än för studenter på populära utbildningar inom kultur, beteendevetenskap och kommunikation. Därför bör rådande arbetslöshet och framtidsprognos för samtliga universitets- och högskoleutbildningar tydligt framgå i kurskatalogerna.
Valet är fritt, men det ska göras med öppna ögon.