Det lär bli dyrt att vara gammal framöver. Det skriver statsvetaren Peter Santesson i Dagens Samhälle (12/8).
Han syftar inte på att pensionärer plötsligt kommer att öka sin ämnesomsättning och börja äta gigantiska matportioner eller avkrävas dubbla avgifter i kollektivtrafiken. Inte heller på att pensioner inte berättigar till jobbskatteavdrag.
I stället öppnar han för en välbehövlig debatt om hur framtidens välfärdstjänster ska betalas.
När allt fler blir allt äldre och hela tiden förväntar sig högre standard under en längre period än föregående generation – då är det nödvändigt att diskutera var gränsen går för vad som ska finansieras gemensamt och hur de som inte är nöjda ska hanteras.
För trenden att den växande medelklassen i allt större utsträckning efterfrågar mer än skatteuttaget tillåter måste bemötas.
Annars kommer avgifter att smygas in bakvägen, utan vare sig kontroll eller politisk debatt.
Därför är det olyckligt att Statens medicinsk-etiska råd (Smer) så sent som i januari underkände medfinansiering, där brukaren har möjlighet att ”plussa på” om hen önskar något utöver standardutbudet, exempelvis en mer avancerad hörapparat. Avvisandet bygger på antagandet att så länge kommuner och landsting erbjuder fullgoda lösningar, kommer människor inte att knorra om de nekas det optimala.
Den som är van att köra Ferrari, förväntas helt enkelt hålla till godo med en Volvo, med motiveringen att den rullar.
Exemplet med hörapparaten kan tyckas banalt. Enstaka prylar är väl ingenting att bråka om?
Men framtidens etiska diskussioner kommer inte primärt att behandla specifika engångskostnader, som hörapparater eller speciallinser vid starroperationer.
De brinnande punkterna är att bara fantasin sätter gränsen för hur höga kostnaderna för den löpande äldreomsorgen och sjukvården kan bli.
Äldreboendenas framtida hyresgäster kommer inte att acceptera en vardag som de inte har möjlighet att påverka.
Den som har ett stort intresse för vin och mat nöjer sig inte med lingondricka och falukorv.
På samma sätt kommer den som har vant sig vid det senaste vad gäller smarta telefoner och hemmabiosystem, även att förvänta sig hightech av sjukvården, där utvecklingen går i ett rasande tempo. Detta även när standardutbudet är fullt tillräckligt för att leva ett gott liv.
Därför håller inte resonemanget att allt är frid och fröjd så länge den offentligt finansierade lägstastandarden är av god kvalitet.
I praktiken kommer tankesättet att leda till att en allt köpstarkare medelklass tecknar privata försäkringar eller själva står för fiolerna.
Då sjunker skattemoralen – vem vill betala för samma sak två gånger, både via skatten och privat? – vilket på sikt riskerar att urholka välfärden.
Den utvecklingen gynnar ingen. Allra minst de mest utsatta, som är helt i händerna på sina medmänniskors betalningsvilja.