Lagom till kvinnodagen förklarade den hyllade författaren Lena Andersson hur det täcka könet bör, eller snarare inte bör, klä sig för att tas på allvar (Dagens Nyheter, 7/3).
Om kvinnor envisas med att pynta, sminka och dekorera sig på allsköns sätt, kan de inte förvänta sig att spränga några glastak, eller att duglighet ska ses som deras mest framträdande egenskap.
Vänd på det. Föreställ er att en känd manlig författare skulle ha skrivit något liknande på DN:s ledarsida. Att kvinnor som bryr sig allt för mycket om sitt utseende får skylla sig själva för att de inte når längre i karriären. Att det är deras eget fel att kolleger av det motsatta könet intresserar sig mer för deras kroppar än för deras intellekt.
Det hade blivit ett ramaskri. Feminister från höger till vänster hade uttalat sig. Det hade varit debatter i radio och tv. Förmodligen hade mannen ifråga fått göra offentlig avbön för att inte frysas ut från det politiska samtalet.
Numera är det en självklarhet att män i offentligheten inte kan säga dylika saker om kvinnor, i alla fall inte obestraffat. Däremot kommer kvinnor undan med det jämt och ständigt. Även om de beter sig precis likadant som männen. De tillåts fortfarande trycka ned sina medsystrar som de anser beter sig på ett sätt som de menar missgynnar kvinnor i gemen. Det är ju trots allt av välvilja, för den goda sakens skull.
Det är märkligt att de inte fördöms i samma hårda ordalag som män som likställer kvinnors utseende med deras möjlighet att lyckas. Genom att bestämma vad som är lämpligt beteende för andra kvinnor bidrar de till att upprätthålla precis de normer som de säger sig vilja bekämpa.
Som att det finns andra regler för kvinnor än för män. Som att kvinnor inte kan klä sig som de vill, i alla fall inte om de är intresserade av att bli bedömda som seriösa eller intelligenta.
De bidrar till att upprätthålla den villkorade toleransen för kvinnor genom att skuldbelägga kvinnor som agerar ”fel”. I normkritikens tidevarv gör man fel om man klär sig allt för kvinnligt eller feminint.
Allrahelst ska man inte bry sig för mycket om sitt utseende. Visst, man ska självklart se bra ut. Den bördan åligger dessvärre alla kvinnor. Däremot ska man inte vara för intresserad av sådant som kläder och smink.
För den som lägger för mycket tid på att spegla sig och måla naglarna kan väl omöjligen bli Nobelpristagare eller framstående företagare?
Dåtidens repressiva normer byts ut mot nya som är precis lika kvävande. Skillnaden är bara att pressen kommer från ett annat håll, och därför blir den mer socialt accepterat.
Men kvinnor som dömer andra kvinnor för hur de väljer att klä sig bör kritiseras i precis lika stor utsträckning som män som tar sig samma frihet.
De bidrar trots allt till att upprätthålla samma typ av förtryck. Det enda som skiljer är avsändaren.