Domedagsprofetiorna haglar. Volymer debatteras. Kommunalråd gråter i radio.
När Migrationsverket meddelade att antalet asylsökande som beviljas uppehållstillstånd kan komma att uppgå till cirka 80 000 per år fram till 2018, var det lätt att få intrycket att Armageddon är nära. Sverige – redan till brädden fyllt av migranter – skulle svämma över.
Kommunpamparna hade redan börjat bygga taggtrådsstängsel runt sina territorier.
Eller inte.
Fyra av fem kommunstyrelseordförande menar att det lokala flyktingmottagandet fungerar bra (Dagens Samhälle, 12/3). Inte ens var tionde anser att Sverige bör ta emot färre som flyr från världens oroshärdar.
Därmed inte sagt att allt rullar på som det bör. Tidningens enkät visar att vi har ett fördelningsproblem, snarare än ett volymproblem, vilket är ett tydligt tecken på att vi måste sluta betrakta flyktingmottagande som en kommunal angelägenhet och börja klassa det som ett nationellt åtagande.
I dag är det inte sällan kommunerna med tuffast arbetsmarknad som tar emot flest flyktingar, medan flera mellanstora städer och regionala tillväxtorter, där arbetstillfällena växer fram, inte drar sina strån till stacken.
Därför är det inte konstigt många kommunpolitiker vill att Migrationsverket ska få ett betydligt större inflytande över var mottagandet äger rum.
Att flyktingar placeras utanför samhället, där kvadratmeterpriserna är låga och kollektivtrafiken undermålig, är knappast vägen framåt. Inte heller att inte lyssna på kommuner som har problem med trångboddhet och planering av de nyanlända barnens skolgång.
Inget av detta är dock primärt ett migrationsproblem. Det är ett bostads- och arbetsmarknadsproblem, och i viss mån ett infrastrukturproblem, som inte bara drabbar nyanlända.
Såväl yngre som lågutbildade har i regel svårt att komma in på arbetsmarknaden, särskilt om de bor på platser där arbetslösheten är hög.
Den som inte har råd att köpa sin bostad och saknar poäng i bostadskön får ofta nöja sig med andrahandskontrakt och tillfälliga lösningar.
Dåliga bussförbindelser hindrar många som saknar körkort från att bosätta sig en bit utanför centrum. Det här är områden som behöver reformeras oavsett om vi tar emot flyktingar och anhöriginvandrare eller inte.
Det betyder inte att det inte finns snabba åtgärder som kan förbättra mottagandet redan i år. Dels bör Migrationsverket få styra mottagandet till platser där jobbmöjligheterna är relativt goda.
Dels måste staten börja kompensera kommunerna fullt ut för de reella kostnader som flyktingmottagandet innebär i ett inledningsskede.
Då ökar möjligheterna att leva upp till Migrationsverkets vision: ”Ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter”.
Dessutom slipper vi höra fler kommunalråd gråta i radio.