Det jäser i kommunerna. På flera håll pågår mer eller mindre organiserade utbrytningsförsök. Den gemensamma nämnaren är att bosatta i mer välbärgade områden vill slippa fattigare kommundelar.
Även om argumentationen handlar om självbestämmande och identitet, göms ekonomiska aspekter i kulisserna.
Medborgarinitiativ för kommunsammanslagningar är mer sällsynt. I skogslänen och i Småland är debatten om kommunernas framtid livlig.
Skillnaden är att förslagen på sammanslagningar brukar komma uppifrån. Varningslamporna tänds av politiker och inhyrda konsulter, som inser vilken demografisk utmaning välfärden står inför.
Det går att dra några enkla slutsatser av det bristande folkliga engagemanget för kommunsammanslagningar. Trygghet är förknippat med korta avstånd.
Invånare med ett någorlunda hum om hur förvaltningen sköts, eller vilken politisk färg kommunen har, brukar trivas i lokalsamhället.
Känslan av delaktighet är demokratins kärna.
Municipalsamhällen, köpingar och städer blev enhetliga kommuner i den stora 1970-tals reformen. I dag har Sverige 290 kommuner med uppdraget att ge medborgarna kommunal service. Allt fler verksamheter har kunnat läggas ut på entreprenad. Men kommunernas huvuduppgift är densamma.
Det är förutsättningarna att öppna en fritidsgård och erbjuda färdtjänst som skiljer sig. Som forskarna Gissur Erlingsson, Josefina Syssner och Jörgen Ödalen skriver i SNS-rapporten ”Strategier för att möta småkommunernas utmaningar” är vissa kommuners fallande befolkningstal ett akut problem.
Sedan 1971 har befolkningen sjunkit i nästan hälften av Sveriges kommuner. 78 har färre än 10 000 invånare. Om 15 år beräknas antalet vara 115.
Hemvändare och nyanlända i all ära: Sverige har EU:s snabbaste urbanisering. Prognosen kräver att rikspolitiken prioriterar den regionala klyvningen och att obekväma beslut tas i kommunerna.
Redan i dag har 48 kommuner en befolkning på mindre 8 000 invånare, vilket ansågs vara gränsen för en ekonomiskt bärkraftig kommun på 1970-talet.
Det finns positiva exempel på mindre kommuner som försöker samarbeta över kommungränserna. Småländska Högsby och Hultsfred planerar till exempel ett samarbete inom kultur- och fritidsområdet, med ambitionen att öka kvaliteten utan att höja kostnaderna.
Alternativa lösningar finns. Likaså måste känslan av delaktighet och lokala identiteter respekteras.
Men ett antal sammanslagningar kommer aldrig att kunna undvikas. Utvecklingen har redan tagit fart i andra nordiska välfärdsstater. Danmark gick från 270 till 98 kommuner häromåret. Norge och Finland har valt att följa efter. Sverige behöver inte fler kommuner, vi behöver också färre.