Vilhelm Mobergs romansvit om de svenska utvandrarna är ständigt aktuell. Snart blir den återigen film och under året har historien tolkats på både Dramaten och Göteborgsoperan.
”Genom att göra den här filmen så vill jag få folk att förstå att vi måste bemöta dessa flyktingar på samma sätt som vi hoppades att våra förfäder skulle bli bemötta”, säger regissören Daniel Espinosa, som liknar dagens migranter på Medelhavet med Karl-Oskars och Kristinas resa över Atlanten (Sveriges Radio, 16/5).
Även om det finns stora skillnader mellan åren 1850 och 2015 är situationen i grunden densamma. Människor kommer till en gräns när de inte längre ser någon framtid i närområdet. Människor som likt Karl-Oskar stirrar tomt framför sig, oförmögna att begrava sitt barn. Som precis som våra förfäder drivs av en längtan efter ett liv fritt från svält, förtryck och hög barnadödlighet. Som drömmer om ett land med religionsfrihet, demokratiska rättigheter och en bättre levnadsstandard.
Det var eftersom Amerika erbjöd detta som USA blev en supermakt. Även om det inte var någon välfärdsstat som välkomnade Karl-Oskar och Kristina, gav landet de kom till möjligheter som saknades i landet de lämnade. Det är genom att vara ett land som människor vill flytta till – inte från – samhället förbättras och det är tack vare invandring Sverige är ett av få EU-länder som har en reell chans att kunna försörja en åldrande befolkning.
Men det finns fler skäl att ta Daniel Espinosas ord på allvar. När vi studerar vår historia ser vi in i framtiden, vilket skildras i Niklas Orrenius bok ”Drömmen om Sverige”. Där berättar han hur ledsen hans farmor såg ut när han som barn frågade henne om nazismen och judeförföljelserna på 1930- och 40-talet: ”Vi förstod inte riktigt hur illa det var i Tyskland. Man ville liksom inte tro. Vi ville inte se.”
Lika gärna som att försöka ”bemöta dessa flyktingar på samma sätt som vi hoppades att våra förfäder skulle bli bemötta” kan vi fundera över vad vi vill svara våra barnbarn, när de frågar varför vi inte gjorde mer för att rädda människorna som drunknade i Medelhavet.
Visste ni inte vad som hände i Syrien? Brydde ni er inte om dem som dog? Varför satte ni då upp stängsel med vassa knivblad längs nationsgränserna?
Kan vi sanningsenligt svara att vi inte riktigt förstod hur illa det var? Att vi visst brydde oss, men liksom inte ville tro på det vi såg. Kan vi försvara oss med att det var samtidigt som främlingsfientligheten spred sig över kontinenten, att vi trots allt ökade räddningsinsatserna när kriget var inne på sitt femte år, att vi till och med spelade in en ny version av ”Utvandrarna”?
Eller ska vi i stället säga som det var? Medan barn drunknade i Medelhavet debatterade vi tiggeriförbud och tillfälliga uppehållstillstånd.
Om EU gjorde sitt yttersta för att rädda liv? Diskussionen handlade mest om att minska invandringen.