Barack Obama står i mitten. Nicolas Sarkozy gnuggar tröttheten ur ansiktet och Angela Merkel skruvar på sig. Bredvid sitter Fredrik Reinfeldt – omgiven av nedböjda huvuden.
Bilden är från klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Några timmar senare mötte en besviken statsminister svenska folket i direktsändning. Förhoppningen om ett globalt klimatavtal hade mynnat ut i en icke-bindande överenskommelse. Misslyckandet var ett faktum.
Så kommer det troligtvis inte att bli i Paris. När klimattoppmötet inleds på måndag är världens stats- och regeringschefer betydligt bättre rustade än för sex år sedan.
Under de senaste åren har FN:s klimatpanel IPCC presenterat tre klimatrapporter, som samlar en stor del av den internationella klimatforskningen. Där fastslås att människan orsakar den globala uppvärmningen, hur växthusgasutsläppen påverkar klimatet och vilka åtgärder som måste vidtas för att förhindra en katastrof.
Därutöver har klimatfrågan förvandlats till storpolitik. Spelplanen ändrades dramatiskt förra året när USA och Kina, som står för cirka 40 procent av utsläppen, plötsligt presenterade en klimatöverenskommelse. Inte för att vara hyggliga mot omvärlden, utan för att miljöproblemen skapar social oro i Kina, och för att Obama, som inte kan bli omvald, vill gå till historien som presidenten som räddade klimatet.
En annan viktig faktor är att FN har bytt strategi. Parisavtalet kommer att utgå från frivillighet – inte tvång – och varje land har under året fått presentera sina klimatplaner. Om dessa omsätts i praktiken är FN:s bedömning att den globala uppvärmningen stannar på 2,7 grader – alltså en bit över tvågradersmålet, vilket är långt ifrån tillräckligt. Därför behöver uppgörelsen även innehålla en klausul om att klimatplanerna ska utvärderas och höjas vart femte år, något exempelvis EU driver.
För de positiva klimatvindarna till trots, kommer världsledarna inte att kunna anlända till Paris, skriva under avtalet med vänsterhanden och därefter ta emot hyllningarna vid en mysig gruppfotografering. På förmötet inför förhandlingarna ökade antalet sidor i utkastet från 20 till 55. Tilläggen är oenigheter där det mesta helst bör lösas av tjänstemän under den första förhandlingsveckan, innan stats- och regeringschefer tar vid för att sy ihop klimatsäcken.
Det handlar bland annat om hur minskningarna ska finansieras och hur ansvaret ska fördelas – om hur en nota som inte ska splittas rakt av ska spridas över världen.
Det är således inga småsaker presidentduon Barack Obama, Xi Jinping och deras likasinnade måste enas om innan den 11 december, när klimatavtalet ska vara i hamn.
Samtidigt får man inte luras att tro att ett undertecknat avtal innebär att allt är frid och fröjd, och att det lagom till jul är läge att luta sig tillbaka i solstolen och ”njuta” av klimatuppvärmningen. Det är efter mötet, hemma i den inrikespolitiska vardagen, det konkreta arbetet börjar.